Pristagare, Roman

De polyglotta älskarna

Titel: De polyglotta älskarna

Författare: Lina Wolff

Förlag: Albert Bonniers Förlag (2016)

Vinnaren av årets Augustpris i den skönlitterära klassen. Grattis!

Hade den här boken inte blivit nominerad till årets Augustpris så hade jag troligtvis inte läst den, om inte någon skulle tipsat mig vill säga. Jag hade högst tveksamt lånat den om jag inte hört något om den innan för jag tycker inte att baksidestexten låter så jätteintressant för min del och framsidan är visserligen snygg men vad sjutton betyder polyglotta?

Men med det sagt…

Jag älskar inledningen. Ja, faktiskt riktigt älskar. Den väcker verkligen mitt intresse och fångar min nyfikenhet och gör att jag ser fram mot att läsa och få reda på vem denna människa är. Och ja, hon är helskum och han är helskum.

För den som inte läst boken och är sugen eller har tänkt göra det så vill jag inte avslöja för mycket av handlingen men man kan säga att boken har som tre historier i en och jag har inte riktigt kommit överens med mig själv om vad jag tycker om det och boken. Samtidigt som jag gillar hur Lina Wolff väver ihop sin historia på det här sättet tycker jag också att det är lite synd för alla tre historier hade kanske kunnat bli intressanta böcker i sig.

Boken var lätt att läsa och formen uppskattade jag också, då det var ganska ”luftig” text. Det gjorde att 292 sidor gick undan… (så vem vet, kanske har jag missat något väsentligt!)

Och förresten, juryns motivering till nomineringen (och priset):

”Jag är trettiosex år gammal och söker en öm, men inte alltför öm man.” Ellinors kontaktannons leder henne till en överflödig litteraturkritiker med våldstendenser. Det är upprinnelsen till en flerskiktad, uppkäftig och intrikat saga för vuxna. Wolff gestaltar könens överordning och underordning, sexuella maktspel, svek och kärlekslängtan. Men allra mest handlar det om det mångspråkiga, det polyglotta som en förutsättning för den mänskliga existensen.

Standard
Bokcirkel, Noveller

Bli som folk

Titel: Bli som folk

Författare: Stina Stoor

Förlag: Norstedts (2015)

I måndags fick vi veta vilka böcker som vann årets Augustpriser och då kan jag passa på att påminna om att Bli som folk var en av böckerna som var nominerade till Augustpriset 2015 (Jonas Hassen Khemiri vann med sin Allt jag inte minns i den skönlitterära klassen). Motiveringen till nomineringen av Bli som folk löd såhär:

I nio skenbart odramatiska noveller tecknar Stina Stoor bilden av det glesbefolkade Västerbotten. Här är människorna tvära. Och är som kortfattade. Stina Stoor arbetar med ett dialektalt färgat språk, och är trogen barnets föreställningsvärld. De outsagda orden och halvkvädna visorna uttrycker en burdus respekt för individens självklara rätt att finnas som man är. Bli som folk är inget mindre än en förnyelse av den svenska novellkonsten. Så.

Vi har läst Bli som folk i vår bokcirkel och vi hade vår bokdiskussion i måndags. Jag hade som alltid en plan för hur jag hade tänkt lägga upp läsningen av boken. När jag lånade den på biblioteket hade jag sett ut att jag skulle läsa en novell var tredje dag så skulle jag hinna läsa och dessutom reflektera över novellerna. Blev det så? Nej, det är klart att det inte blev som jag hade tänkt. Det är sällan det blir som jag planerat. I stället läste jag första novellen och sedan läste jag annat och sedan läste jag resten av novellerna under helgen. Ungefär så. Och var det smart? Nej, det var det inte. För då blev det inte det här reflekterandet över de enskilda novellerna utan alla noveller glider mer eller mindre ihop till en enda röra.

Men vad tyckte jag då? Jo, först när jag började läsningen kände jag att oj, det här blir till att läsa i lugn och ro (alltså kvällstid när barnen sover) om jag ska hänga med i alla dialektala uttryck och härliga formuleringar men faktiskt så sjönk jag ganska snabbt in i språket och vande mig. Jag ska inte säga att jag har alla bilder helt klara för mig men det jag kanske missat spelar nog ingen större roll. Känslan jag får efter att ha läst novellerna är att jag skulle vilja krama om och träffa karaktärerna som är med men det jag kommer att minnas längst är nog just språket som jag tycker Stina Stoor har lyckats så bra med och novellen Ojura. Hade gärna varit med på det kalaset…

 

Standard
En smakebit på söndag, Noveller

En smakebit på söndag

Dagens smakebit kommer från boken Bli som folk av Stina Stoor.

Stora stadiga Hedda. Brösten åt sidorna ut över magen. Hon hade burit Åsa. Sådär, gått genom gammgräset och stortuvorna med henne på ryggen, ända upp till älglegan där morfarsryggsäcken stilla väntat. Jo, Hedda hade burit. Och sen dragit av blötkläderna och trätt tunnarmarna, och huvudet Åsas, trots droppande hår, in genom rätta öppningarna i en stor orange hellyhansentröja.

Sid 27 ur novellen Gäddan.

Fler smakebitar finns hos Flukten fra virkeligheten, den norska bokbloggen som uppmanar oss att bjuda på smakebitar ur böckerna vi läser men utan att spojla handlingen.

Standard
Högläsning, Slukaråldern

Inte lika läskig

Titel: Silverpojken

Författare: Kristina Ohlsson

Förlag: Lilla Piratförlaget (2014)

Det här är Kristina Ohlssons andra bok om Aladdin, Billie och Simona. I den första boken Glasbarnen var det Billie som stod i centrum och gåtan om det spökade i hennes hus. I Silverpojken är det mer fokus på Aladdin. Hans föräldrar har ekonomiska problem, deras restaurang går inte så bra och nu har någon dessutom börjat stjäla mat om nätterna. Om det inte blir bättre snart måste familjen kanske flytta tillbaka till Turkiet och det vill Aladdin inte alls.

 

Aladdin får reda på att en silverskatt som stals för hundra år sedan kan finnas kvar i Åhus och han blir helt fokuserad på att hitta den. Om han hittar den och mattjuven kommer allt att lösa sig. Flera gånger ser han en mystisk pojke som inte lämnar spår i snön efter sig. Är det han som är mattjuven eller vad vill han? Kommer han från flyktingbåten i hamnen eller inte? Och vem är egentligen Silverpojken?

Som i Glasbarnen får det mesta sin förklaring men inte allt. Glasbarnen läste jag högt för Viggo (8 år) men fick läsa större delen för mig själv då han tyckte att den blev för läskig. Silverpojken har jag läst för mig själv redan från början då jag tänkte att den kanske skulle vara lika läskig men det tyckte jag inte att den var. Man behöver inte ha läst första boken för att kunna läsa den här men i första boken presenteras karaktärerna så det är väl ändå att rekommendera att läsa den först.

Silverpojken är inte lika läskig eller spännande som Glasbarnen men jag gillar att Kristina Ohlsson tar upp flyktingproblematik som gör att boken känns väldigt aktuell och det är så härligt med Aladdins reaktion när hans pappa pratar om flyktingarna och att många vill att de ska åka hem till sina länder. ”Men då måste vi ju absolut bo kvar, sa han argt. Tänk om alla som vill dela med sig sticker!”

 

Standard
Hett i hyllan, Roman

Hett i hyllan #2

Bokföring enligt Monika skriver i sin blogg,

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Den här gången har jag valt en bok av Sebastian Faulks. Jag har faktiskt två av hans böcker stående olästa i hyllan och har haft dem sedan 2001/2002. Den jag har valt heter Fågelsång. På baksidan beskrivs handlingen;

År 1910 möter engelsmannen Stephen Wrayford sitt livs stora kärlek i den nordfranska staden Amiens – en gift kvinna som väcker hans passion.

Men deras vägar skiljs åt och när han återkommer till Normandie är det som soldat i den engelska armén. I fyra år lever han i skyttegravarnas helvete, där den enda ljuspunkten är vänskapen mellan mannarna.

Sextio år senare står hans dotterdotter inför ett vägskäl i livet och bestämmer sig för att söka sig bakåt i historien för att få svar på vem hon själv är. Hon hittar sin morfars dagböcker och fascineras av hans livsöde.

Jag tror att den här boken är bra och jag har tänkt läsa den men än så länge har det inte blivit av. Jag tror att anledningen till att jag inte läst den är för att det är en pocket på 470 sidor med ganska liten text, så den passar inte som ”tunnelbaneläsning” då jag föredrar tunnare böcker med hyfsat stor stil och gärna korta kapitel…

Har du läst boken? Vad tyckte du i så fall?

Standard
Roman

Blåst!

Titel: Blåst!

Författare: Eva-Marie Liffner

Förlag: Natur & Kultur (2016)

Nu har jag läst ut Blåst! som är Eva-Marie Liffners femte roman. Jag har inte läst något av henne tidigare men den här lockade mig till läsning med syskonen Brontë som ett av dragplåstren och Tolkien ett annat.

Att förklara handlingen i Blåst! vet jag inte om jag är rätt person att göra för jag tycker att det är en väldigt knepig bok och jag tror inte att jag hängde med i alla vändningar för att vara ärlig. Boken hoppar mellan flera olika tidsplan och karaktärer och jag märkte snart att det här var en bok som krävde en lugn omgivning, således inte en bok att läsa med barnen vakna utan enbart kvällsläsning och då gällde det att inte vara för trött…

Därför skriver jag av baksidestexten som lyder så här:

FYRA PRÄSTGÅRDSBARN OCH EN HUND springer över en blåsig hed. Det är en underlig plats, där allt du diktar kan bli verklighet. En ljunghed där en blyg flicka kan bli både hertig och sjöfarare.

I en annan tid följer soldaten Shaw den smala vägen mellan liv och död, vilse i ett krig ingen förstår. ”Det stora kriget” kallas det av dem som var med, som om alla andra krig gömts av detta väldiga, en kamp som gör likbål av en hel värld. I samma krig deltar en reslig språklärd, som en gång ska iscensätta det han sett och det han drömmer om i en fantastisk historia om mörka krafter och en mäktig ring.

Fantasi, finurlighet och glömda språks grå nycklar är vad som öppnar portar mellan världar, till svindlande höjder eller dödens underjordiska hamnar.

Visst låter det lockande? Och det var det faktiskt också trots att jag inte alltid hängde med. Jag läste på ändå och det gjorde ingenting att det ibland var svårt, jag fick bara inse att ”ok, nu är jag med den här karaktären ett tag och jasså, hen träffar på hen nu, jaha”. Go with the flow… Ändå känner jag att lite mer redigering och hjälp till läsaren skulle inte ha varit helt fel och tyvärr är det också ganska många korrfel i boken vilket jag stör mig ganska mycket på i den här typen av bok. Ja, jag stör mig på det oavsett vilken bok det är men jag kan vara mer förlåtande i andra genrer.

Jag kan ändå rekommendera boken till den som är nyfiken. Jag tycker att Eva-Marie får ihop boken väldigt bra, och ja,efter halva boken hänger till och med jag med…

Standard
Roman

Veckans utmaning: Italien

Den här veckan är Kulturkollo i Italien och önskar sig tips med anknytning till Italien. Vad som helst; upplevelser, filmer, böcker m.m. och gärna något tips om Florens men det har tyvärr inte jag.

(Jag har bara varit i Italien en gång. En vecka i Rom och då gjorde vi även en tripp till Pompeji. Har man möjlighet att åka dit tycker jag man ska ta den! Jag läste i ganska nära anknytning, minns inte om det var före eller efter resan, Maja Lundgrens bok Pompeji.)

Men mitt tips blir den italienske författaren Niccolò Ammaniti. Har man inte läst något av honom så tycker jag att man ska göra det. Kan man italienska så finns det fler böcker än de här men jag själv hoppas på fler översättningar. Första boken är den mörkaste av böckerna, följande tre är mer tragikomiska och ja, Festen kan börja är en smått absurd historia men fantastisk. Men man behöver nog vara på rätt humör för att läsa den, min väntade i hyllan i säkert två år innan det blev rätt läge(!). Du och jag är mer en ungdomsbok skulle jag säga och den minns jag som en ganska rar historia.

Jag är inte rädd (Norstedts 2002)

Långt, långt härifrån (Norstedts  2002)

Mellan himmel och jord (Norstedts 2008)

Festen kan börja (Norstedts 2011)

Du och jag (Contempo 2014)

 

 

 

Standard