Blybröllop

Titel: Blybröllop

Författare: Sara Paborn

Förlag: Brombergs (2017)

Blybröllop är Sara Paborns fjärde roman och eftersom jag har läst hennes tidigare romaner och tyckt om dem var jag förstås nyfiken på hennes nya bok. Jag tror att det här är en bok jag med största sannolikhet hade läst även utan det positiva bagaget för Blybröllop har något som en bokälskare som jag gärna läser om. En bibliotekarie i huvudrollen!

Jag vet, visst är det lockande! Och får man sen veta att den här bibliotekarien har mord i sinnet, ja då är det väl inte konstigt att en blir lässugen?

Irene är vår kära bibliotekaries namn och hon är sedan nästan 40 år gift med kabeldragaren Horst. Denne Horst ger inte ett vidare sympatiskt intryck och när han slängt Irenes älskade böcker då är dagarna räknade. Nja, mer eller mindre.

Det är inte så att Irene gått och funderat på att ta Horst av daga men när hon av en slump hittar blytyngder i en låda med gamla gardiner så börjar hennes nya liv som kemist ta form. Gott om tillgång på böcker om gifter, ja, rena receptböcker, hittar hon lätt på biblioteket och när Horst trillar och bryter benet och blir sängliggande då tar hon hand om honom så fint. Kaffe med blysocker smakar så gott, så gott och varför inte lite i philadelphiaosten på smörgåsen också?

Irenes liv på biblioteket är också i upplösning. Den unge chefen tycker att en karaokehörna är en bra idé och nu är det slut med eget arbetsrum, nu är det korgar och valfri plats på biblioteket som gäller. Men du får säkert ta två korgar om du vill, får Irene veta av en kollega.

Det här är en svart komedi om kvinnlig frigörelse och jag både myser, fnissar och skrattar gott. Sara Paborn är duktig på att få till härligt vassa formuleringar, både när det gäller Irenes privatliv med Horst men också hennes arbetsliv. Det är roligt att läsa om Irenes kreativa metoder att rensa ut vad hon tycker, undermåliga böcker från biblioteket.

Falskt beskriven kärlek, spekulativt frossande i våld och urtråkiga memoarer – alltihop försvann i pappersåtervinningens grovkäftade kvarn. Tanken på att dessa pekoral skulle kunna bli nya vita blad för någon bättre skriftställare än de själva gjorde mig på gott humör. Nästan på lika gott humör som tanken på att de kunde bli dasspapper. (sida 9)

Den här boken gjorde mig på gott humör och ibland är det precis vad jag vill ha av en bok.