Klassiker, Roman

Professorn

Titel: Professorn (The Professor)

Författare: Charlotte Brontë

Översättare: Anna-Karin Malmström Ehrling & Per Ove Ehrling

Förlag: Modernista (2016)

Professorn var den första bok som Charlotte Brontë skickade in till förlag men den refuserades då och publicerades första gången 1857, två år efter hennes död.

Jane Eyre ser jag som en av mina favoritböcker då det är en bok jag gärna läser om, även om det nu var länge sedan. Villette läste jag förra året och den tyckte jag också mycket bra om. Självklart ville jag då också läsa Professorn av Charlotte Brontë.

Jag började på boken för nästan två månader sedan, läste drygt 70 sidor och sedan tog det stopp och annat kom emellan. Jag var tvungen att prioritera andra böcker, en resa och lusten att läsa vidare i Professorn var inte så stor. Hade det varit en bok av någon annan än Charlotte Brontë hade jag säkert inte läst vidare men eftersom jag inte föll direkt för Villette heller utan ”förälskelsen” kom smygande så ville jag ändå inte ge upp om Professorn.

Professorn handlar om den föräldralöse William Crimsworth som börjar arbeta hos sin äldre bror. Brodern behandlar honom illa och Crimsworth söker sig till ett annat land där han har tur att få anställning som lärare, först på en skola för pojkar och sedan också på grannskolan som är enbart för flickor. Där blir han förtjust i föreståndaren Zoraïde Reuter men hon visar sig vara hemligt förlovad med föreståndaren för pojkskolan. Han känner sig lurad av dem bägge och behandlar dem med lågmält förakt. Han blir sedan förtjust i Frances, kvinnan som är anställd som knypplingslärare på flickskolan men Reuter som ser henne som en konkurrent ser till att hon slutar.

Boken börjar med ett brev där man får mycket av William Crimsworth bakgrund förklarad. Det var inte någon inledning som fångade mig. En annan liten petitess som störde mig otroligt mycket i läsningen av Professorn var staden som hela tiden benämndes med x. Som tur var lämnade han staden x och x-shire och då nämndes inte x lika flitigt.

Crimsworth är inte en särskilt sympatisk karaktär men han är ärlig och rättskaffens. Hans människosyn är inte den bästa och många människor som kommer i hans väg beskrivs med väldigt elaka ord. Det är egentligen inte förrän han börjar visa lite mer positiva känslor som jag tycker att boken vänder och blir något jag faktiskt vill läsa även om det också är ganska roligt att läsa alla elakheter som ändå är ganska härligt formulerade. Sista 30 sidorna känns som en transportsträcka där det kunde ha räckt med orden ”slutet gott allting gott”. Eller något liknande.

Jag är glad att jag läste ut Professorn men det är inte en bok jag kommer att återvända till fler gånger. Då läser jag hellre Jane Eyre och Villette och har man inte läst något av Charlotte Brontë tidigare så tycker jag inte att man ska välja Professorn. Det kan vara avskräckande.

Ett betyg på det hela skulle väl landa nånstans i mitten på valfri skala.

 

Annonser
Standard

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s