Titel: Vandring (Wanderung)
Författare: Hermann Hesse
Översättare: Daniel Hjorth
Förlag: ALBA (1977)
Jag skrev ett inlägg om femtio hyllvärmare jag borde läsa och nu kan jag i alla fall bocka av en! Visserligen den tunnaste av dem alla, men ändå, Yeey!
När jag valde ut femtio titlar kollade jag inte alltför noga vad jag egentligen valde. Jag körde lite bokstavsordning och böcker av typen klassiker, pristagare med mera. Av Hermann Hesse har jag flera böcker som jag inte har läst, så jag bara tog en på måfå. Vandring visade sig vara en tunn liten bok som varvar dikter med betraktelser. Vi får följa med på Hermanns vandring i Alperna, precis efter första världskriget.
Vandring kom ut första gången 1920, snart 100 år sedan (1977 första gången på svenska) och det jag tänker på under läsningen är att den känns väldigt tidlös. Det känns som att jag är med på Hermanns vandring och naturen då, tänker jag inte skiljer sig så mycket från naturen i dag. Nu har jag visserligen inte varit i Alperna men det är känslan jag har.
Jag har lättast för att ta till mig just naturskildringarna som jag tyckte mycket om men sedan när det blir kloka ord och budskap och en hel del Gud då är jag ganska bortkopplad får jag väl erkänna. Det var okej läsning men kanske inte så mycket mer.
En av dikterna, från sida 30.
Regn
Regnet ljumt, sommarregnet lätt
från buskarna, från träden strömmar,
o hur skönt att åter mätt
drömma välsignade drömmar.
Långt i ljuset har jag drivit,
främmande är denna oro,
att ha vägen övergivit,
och i egna själen bo.
Intet begär jag, allt försmår jag,
nynnar på en visa öm,
och till hemmet häpen når jag,
till min sköna, varma dröm.
Hjärta, sorger du fått bära,
o hur saligt fri få vara,
inte tänka, inte lära,
andas bara, känna bara!