Historia, Memoarer/biografier, Samhälle

Vid avgrunden

Titel: Vid avgrunden (Into that Darkness)

Författare: Gitta Sereny

Översättare: Nille Lindgren

Förlag: Ordfront pocket (2000)

 

”Är det korrekt att säga att ni vande er vid utrotningen?”
Han tänkte efter. ”Om sanningen skall fram”, sa han sedan, eftertänksamt, ”så vande man sig vid den.”
”Efter några dagar? Veckor? Månader?”
”Månader. Det dröjde flera månader innan jag kunde se dem i ögonen. Jag förträngde det genom att försöka skapa något speciellt: en trädgård, nya baracker, nya kök, vad som helst bara det var nytt: frisör, skräddare, skomakare, snickare. Det fanns hundratals sätt att glömma det – och jag använde mig av dem alla.”
”Men om ni kände så starkt måste det väl ändå ha funnits tillfällen, kanske på nätterna, i mörkret, då ni inte kunde låta bli att tänka på det?”
”Enda sättet att överleva var att dricka. Jag tog ett stort glas konjak med mig när jag gick och lade mig, varje kväll, och jag drack.”
”Ni undviker frågan.”
”Det var inte meningen. Ja, tankarna trängde sig på. Men jag tvingade bort dem och koncentrerade mig på arbetet. På arbete, arbete och mer arbete.”
”Är det riktigt att säga att ni i slutänden inte betraktade dem som människor?”
”Under en resa i Brasilien många år senare”, sa han med en djupt koncentrerad min som avslöjade att han återupplevde resan, ”stannade tåget mitt framför ett slakthus. När kreaturen i fållorna hörde tåget kom de fram till stängslet och ställde sig och glodde på det. De trängdes alldeles utanför mitt fönster och såg på mig genom stängslet. Jag tänkte: Det är ju precis som i Polen, det var exakt så där människorna tittade, godtroget, alldeles innan de hamnade i konservburkarna …”
”Konservburkarna?” sköt jag in. ”Vad menar ni med det?” Men han fortsatte som om han inte hörde mig, utan att svara.
”…Jag kunde aldrig förmå mig att äta konserverat kött efter den dagen. Deras stora ögon … som såg på mig … utan att veta att de strax skulle vara döda.” Han tystnade. Hans ansikte var härjat. I det ögonblicket verkade han gammal och sliten och verklig.
”Så ni betraktade dem inte som människor?”
”Gods”, sa han med tonlös röst. ”De var gods, kollin.” Han lyfte och sänkte händerna i en uppgiven gest. Vi hade båda sänkt rösten. Det var ett av de få tillfällen under våra veckolånga samtal då han inte försökte dölja sin förtvivlan och hans hopplösa sorg fick mig för ett kort ögonblick att hysa medlidande.

 

Franz Stangl blev intervjuad av Gitta Sereny i fängelset, där han satt dömd som medskyldig till mord på minst 900.000 människor. Stangl var kommendant i Treblinka.

En hemsk men mycket intressant bok som jag har läst under året.

Standard

4 reaktioner på ”Vid avgrunden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s