Inte den här gången

Jag påbörjade Marian Keyes Är det någon där? förra veckan. Den hade väntat i hyllan i bra många år och jag tänkte att det var dags nu.

Jag har läst flera böcker av Keyes tidigare och har tyckt om dem. Det har varit lättlästa bladvändare. Så var det inte med Är det någon där? Jag läste en tredjedel av boken innan jag kom fram till att nej, det här orkade jag inte med.

Jag som läsare förstår vad huvudpersonen inte förstår och jag har ingen lust att följa med på hennes resa mot klarhet. Jag blir bara deprimerad.

 

Böcker jag ger upp

Det här är ett litet inlägg om böcker jag påbörjat i år men som jag upptäckt att jag inte alls känt för att läsa, som jag gett upp helt enkelt. Det är nog någon mer bok jag börjat läsa och lagt ner men den är redan glömd.

Fågelsång av Sebastian Faulks – en gammal hyllvärmare som jag nu äntligen gav chansen. Jag tror att det kan vara en bra historia. Jag tyckte om att kvinnan var äldre än mannen i kärlekshistorien (eller jag kom ju aldrig så långt) men jag kände att det var för detaljrikt och omständligt språk och samtidigt liten pocketstil så nej…

Bekantas bekanta av Mats Strandberg – Det är roligt med böcker som utspelar sig på 90-talet men trots det blev det inte mer än några få kapitel av Bekantas bekanta för min del. För jobbiga karaktärer och för ytligt. Jag orkade inte mer.

… och jag orkade inte mer Britt-Marie heller. Så nej, Britt-Marie var här av Fredrik Backman bestämde jag mig för att lägga åt sidan ganska snabbt också. Ska erkänna att jag kanske inte gett upp boken helt eftersom jag inte direkt föll för Min mormor hälsar och säger förlåt från början heller, så jag kanske ger den chansen någon annan gång.

När katten är borta av Linda Nichols – Nej, det här kändes bara pinsamt. En bok med några år på nacken (faxar!) som säkert har sin charm men jag kände väl inte för förutsägbart trams just då. En kvinna går till en doktor som inte är doktor utan hantverkare…

 

 

Bokmässepirr och att råda bot på en läs-svacka

I år blir första gången jag besöker bokmässan i Göteborg. I morgon tar en kompis och jag tåget ner och vi ska vara där fredag och lördag. Jag hoppas att det blir en trevlig upplevelse och jag hoppas verkligen att det inte blir en massa bråk med läbbiga nazister.

Jag har varit i en läs-svacka en tid men kanske har jag påbörjat vandringen tillbaka till en läs-vardag igen. När jag hamnar i en läs-svacka, vilket kan komma väldigt plötsligt för mig, jag kan vara mitt i böcker jag gillar och sen en dag bara, ”nej, jag har ingen lust att läsa” så brukar jag försöka läsa böcker av det enklare slaget. Ungdomsböcker, någon trevlig chicklit eller myspysig feelgood.

Den här gången trodde jag att Kinsellas bok Mitt inte så perfekta liv skulle kunna ”bota mig”. Men se, det kunde den inte. Jag läste ett kapitel och det var ingen höjdare och jag blev verkligen inte sugen på att läsa hela boken. Det var alldeles för tjatigt att läsa om Katie ”Cat”, att nu kallades hon si och förut så, ”vem-bryr-sig”, för att citera dagens ungdom.

Men till min lycka fick jag ett meddelande från biblioteket om att Elin Säfströms bok Visheten vaknar som jag reserverat hade kommit in och det i kombination med att Lilly hade gjort illa foten (visade sig inte vara så illa när jag genomskådat henne…) och blev hemma en dag från förskolan ledde till en liten läsmaraton. Ett boktips till den som hamnar i en svacka är alltså att plocka upp Visheten vaknar, eller En väktares bekännelser om man inte har läst första boken. Böckerna handlar om Tilda som är väktare och håller koll på Stockholms alla rådare; troll, tomtar och alla andra goa figurer, så att de inte blir upptäckta av människor.

Ett inlägg om boken får det bli någon annan gång.

Läs-a-lot sommar 2017 (2)

Jaha, hur gick det med läsningen i går då?

Nja, inget vidare. Jag läste 50 sidor av Mark Haddons Utslag av oro men jag tror inte att det är en bok för mig. Jag fastnade inte alls. Alltså när man märker att här är författaren ”rolig” men jag tycker inte att det är kul… Nej, tror inte jag läser mer av den. Den kanske är alldeles lysande om jag skulle fortsätta läsa men det får jag väl gå miste om då. Helt okej för mig.

När jag märkt att ovanstående inte var rätta boken för stunden hoppade jag över till Mr Mercedes av King och det är mer läsning i min smak. Skulle säga att jag fastnade direkt. Men jag läste bara 72 sidor för det händer även mig att jag måste sova några timmar om natten. Då och då åtminstone.

Ja, just ja, som t-baneläsning blev det inte oväntat en novell. Den här gången blev det Heder av Jens Lapidus. För runt tio år sen när Snabba cash kom försökte jag läsa den men det var (också) en bok jag gav upp och sedan dess har jag inte gjort något nytt försök med Lapidus. Men jag gillade Heder (30 sidor) så kanske blir det något mer i framtiden.

Så 50+72+30=152 sidor fick jag till i går. Och dag 1 var det 129+22=151 sidor.

Jag anar ett mönster…

Frågan är om jag bryter det i kväll eller inte.

 

Ingen poäng

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte, eller det vet jag väl. Jag tänkte att det kunde vara roligt att läsa boken Fantastic Beasts and Where to Find Them av J. K. Rowling. Boken bara stod där på bibliotekshyllan och talade till mig. Ta mig med! Så då gjorde jag det förstås!

Började läsa men kände ganska tidigt att varför, varför läser jag det här?

Jag har sett filmen och den tyckte jag mycket om men att läsa? Nej, inte så mycket. Jag kan tänka mig att om jag inte hade sett filmen hade jag kanske varit intresserad av att läsa boken för jag har egentligen inga problem med att läsa manus/dramatik. Jag tyckte om Harry Potter and The Cursed Child som jag läste i höstas.

Nej, jag lade ner boken efter pinsamt få sidor. Jag är glad att jag lånade den på biblioteket och inte köpte den.

Men jag tycker att omslaget är väldigt tilltalande och när jag inte har filmen i färskt minne kanske jag gör ett nytt försök.

Jag skulle inte säga att den suger

men Kemisten är helt klart inte för mig

Titel: Kemisten

Författare: Stephenie Meyer

Översättare: Manne Svensson

Förlag: Albert Bonniers Förlag (2016)

Jag läste Twilight-serien för några år sedan och den tyckte jag om. När jag såg att Stephenie Meyer kommit med en ny bok blev jag nyfiken och reserverade den på biblioteket.

Det ska erkännas att redan när jag hämtade ut boken så var jag inte översvallande lycklig. Det var ju en riktig tegelsten på nästan 600 sidor och det hade jag inte noterat. Min inställning till tjocka böcker är ganska njugg. För det mesta tycker jag att tjocka böcker oftast skulle må bra av att redigeras mycket kraftigt, fram med såg och yxa i stället för potatisskalaren, tack.

Men, jag har ju läst mycket positivt om Kemisten på flera bokbloggar och var ändå nyfiken så jag började läsa den för några dagar sedan. Och jag blir inte ett dugg engagerad i huvudpersonen och hennes problem. Kvinnan som använder sig av flera identiteter för att inte bli hittad och mördad av sin förra arbetsgivare intresserar mig helt enkelt inte trots en uppsjö av snillrika vapen och smarta säkerhetssystem. Gäsp. Hon blir sedan kontaktad via e-post av sin fiende som nu säger att tjohej, vi ska inte döda dig för nu behöver vi dig till ett jobb. Och hon velar och funderar, ska hon tro på det hela eller inte. Ja ojoj. I alla fall får hon veta att en kille som heter Daniel utgör ett hot mot hela USAs befolkning. Typ. Och hon beslutar sig för att kolla upp det hela lite och kidnappar denne Daniel och börjar tortera honom. För det är visst hennes specialitet. Och längre kom jag inte i boken. Jag slutade helt enkelt läsa boken efter sex kapitel och dryga 100 sidor. Så jag har inte spoilat så mycket handling för den hugade läsaren. (Och dessa 100 sidor jag läste kunde ha kortats ned till femtio.)

Jag tyckte inte att det var spännande och jag brydde mig inte ett dyft om huvudpersonen. Jag utgår från att hon klarar sig och det blir säkert någon urbota dum kärlekshistoria mellan henne och Daniel. Det kanske jag läst på någon blogg att det blir också? (Ja, inte att den skulle vara dum då.) Jag har inte så höga krav på språket i den här typen av litteratur så det får jag väl säga är okej, i alla fall inget jag stör mig på.

Det jag kan komma på som positivt är väl att huvudpersonen inte är ett mesigt litet offer eller en machoman. Jag funderar på om Meyer valde att skriva om en kvinna i den här rollen för att hennes karaktär Bella i Twilight-serien har kritiserats för att vara ”blek och menlös”.

Nej, den här boken var verkligen inte något för mig men jag skulle faktiskt se den på bio om den skulle bli filmatiserad så på så sätt är det väl inte en totalsågning. Det kan säkert bli en mycket spännande film men att jag tar upp den här boken igen för ett nytt försök finns inte på kartan.

Men många gillar den, kanske också du! Och vem vet, hade jag brytt mig om att läsa lite till så kanske jag fastnat helt och fått en helt annan uppfattning!

Europa blues – läsa eller se?

Titel: Europa Blues

Författare: Arne Dahl

Bra Böcker 2001 Månpocket 2013(min utgåva)

Hmm. Min senaste badbok (bok jag läser i badkaret) som jag fortfarande håller på med är Arne Dahls Europa Blues. Jag har inte tidigare läst någon av hans böcker om A-gruppen men har hört att många gillar dem så nu tänkte jag att det var dags. Jag har läst 65 sidor av 356 och känner mig inte ett dugg intresserad av att läsa resten. Det är inte dåligt på något sätt men jag har inte fastnat helt enkelt och det bl.a. för att det är så många karaktärer att hålla reda på och jag badar ju inte varje dag så jag hinner glömma vem som är vem…

Nu har jag sett att Europa Blues och några av Arne Dahls tidigare böcker finns att se på Netflix. Nu funderar jag på att börja se dem så jag får bättre koll på karaktärerna och sedan kanske läsa klart Europa Blues innan jag eventuellt ser just den filmatiseringen eller bara se filmen och lägga ned boken.

Har du läst Europa Blues eller andra böcker av Arne Dahl? Ska jag läsa lite till innan jag ger upp? Eller har du sett filmatiseringarna? Är de bra?

Har du någon åsikt så mottages den med tacksamhet!