Mjölk och honung

Titel: Mjölk och honung (Milk and honey)

Författare: Rupi Kaur

Översättare: Sandra Beijer

Förlag: Mima (2017)

Det här var verkligen ett spontanlån på biblioteket. Boken stod bland nyss tillbakalämnade böcker och jag fångades av titeln och omslaget. När jag upptäckte att det var lyrik som enligt baksidestexten skulle handla om ”erfarenheter av våld, kärlek, förlust och femininitet” blev jag övertygad om att Mjölk och honung skulle följa med mig hem.

Rupi Kaur är en poet och konstnär och en känd Instagram-profil men det hade jag inte någon koll på. Hon är född 1992 och Mjölk och honung är hennes debutbok.

Boken är uppdelad i fyra delar; smärtan, kärleken, avskedet och läkningen.

Ur Kärleken: (s. 57)

blotta tanken på dig
särar mina ben
likt ett staffli med en duk
som bönfaller om konst

Läkningen: (165)

nästa gång han
påpekar att
håret på dina ben
håller på att växa ut påminn
honom om att din kropp
inte är hans hem
han är en gäst
varna honom
för att göra sig
ovälkommen

Jag läser inte lyrik särskilt ofta men det här är lyrik som jag begriper mig på och som jag tycker om. Det här är en bok som fungerar lika bra att läsa från pärm till pärm som att slå upp någon sida då och då men jag skulle ändå rekommendera det förstnämnda. Jag uppskattade nämligen att följa de olika delarna och tillsammans bildar de både en helhet och sluter en cirkel vilket jag tycker om. Boken innehåller illustrationer, även dem av Rupi Kaur och enkla teckningar förstärker mitt positiva intryck.

 

Fyrmästarens dotter

Titel: Fyrmästarens dotter

Författare: Ann Rosman

Förlag: Pontopocket 2012  (Damm förlag 2009)

Jag är hyfsat nöjd med mig själv som redan årets första vecka läst en av mina tolv särskilt utvalda hyllvärmare. Klapp på axeln och folkets jubel!

Fyrmästarens dotter är Ann Rosmans debutbok och även första boken om Karin Adler vid Marstrandspolisen. 2016 läste jag andra boken i serien, Själakistan, det där med ordningen är jag inte så noga med när det gäller deckare och ibland funkar det och ibland funkar det inte. Har inte några särskilda minnen av den boken så det gick väl smärtfritt skulle jag tro.

I Fyrmästarens dotter hittas kvarlevorna av en man inmurad i en matkällare i fyrmästarbostaden som håller på att rustas upp. Karin Adler får hand om utredningen och då hennes ordinarie kollega är sjuk i utredningens inledning får hon Folke som partner. Folke är inte bara polis utan även språkpolis och han går henne på nerverna. Privatlivet är inte heller på topp.

Jag tycker att många av karaktärerna i boken kändes överdrivna och övertydliga och texten hade vunnit mycket på om det hade tonats ned litegrann. Istället för att få det inbankat att Folke är SPRÅKPOLIS med hur många exempel på det som helst kunde det räckt med betydligt färre. Detsamma gäller karaktären Siri, där det gång på gång på gång radas upp exempel på hennes mindre trevliga personlighet. Karin själv ältar och ältar sitt förhållande (kändes det som) och gnäller på mannen som inte har bytt jobb (typ) för hennes skull, utan fortfarande jobbar skift (jobbar på en båt borta sex veckor i sträck och sedan hemma lika många veckor). Karin verkar inte som en sådär superrolig person att hänga med.

Det är en helt okej bok med väldigt många karaktärer att hålla reda på och just det var jag ibland tvungen att fundera på en extragång. Ni vet sådär, ”vänta nu, vem var det här? Var det han som var släkt med den… eller?”

Boken är tillräckligt bra och spännande för att jag som läsare vill läsa vidare trots att det ganska tidigt framkommer både vem den döde är och (delvis) vem som är mördaren och varför men historien spårar ur lite på slutet tycker jag nog ändå. Det blir liksom bara lite för mycket av det hela.

Men ja, helt okej bok ändå…