En smakebit på söndag, Fantasy, Ungdomsbok

En smakebit på söndag

Mica öppnade ögonen. Hon stirrade rakt ut i morgonen med dem. Vidöppna. Nästan utstående.

Hon öppnade munnen och uppgav ett ljudlöst skrik. Maria kände en sådan omedelbar kärlek och medömkan för sitt stackars barn som genomled fasa och helvete. Hon ville rusa fram. Få allt att upphöra. Återgå till allt som var förut. Men hon visste att ingenting kunde göras. Ingenting kunde stoppa processen.

”Jag ringer honom nu. Han får komma”, sa Midas. Han var märkbart nervös.

Det var en smakbit från sida 51 ur boken Mica – Dotter av Solfolket av Anders Jacobsson. Fler smakbitar hittar du hos Astrid Terese med bloggen Betraktninger.

Nu ska jag fortsätta läsa Mica och äta nygräddade pepparkakor innan det är dags för middagspyssel och barnbad.

Annonser
Standard
Fantasy, Ungdomsbok

Visheten vaknar

Titel: Visheten vaknar

Författare: Elin Säfström

Förlag: Gilla böcker (2017)

Jag vill börja med att säga tack! Tack Elin för att du har skrivit en bok som lämpar sig ypperligt om man vill ta sig ur en lässvacka!

I våras läste jag En väktares bekännelser som är första boken om Tilda Modigh. Hon är väktare och hennes uppgift är att hålla ordning på Stockholms rådare; troll, tomtar, älvor med flera så att de inte blir upptäckta och avslöjade av vanligt folk.

I Visheten vaknar är det trollen som är i farten. De ska fira Vishetens dag, en gammal högtid som kräver människooffer vilket Tilda och hennes mormor, som också är väktare, förstås måste förhindra. Dessutom har en vittra blivit kidnappad, Tildas hund Dumpe blivit sjuk och mamman har börjat dejta en naturälskande hurtbulle. Samtidigt är Tilda en vanlig sextonåring med allt vad det innebär med kompistrassel och kärleksbekymmer.

Älvpojken Vide finns med även i den här boken och han är allt bra charmig, tycker jag men så är det förstås Hakim. Hakim är kär i henne men vad tycker Tilda egentligen om honom?

Som det framgår av min inledning så är det här en bok jag tycker om. Jag minns att jag reagerade på berättartonen när jag läste första boken men att jag kom fram till att jag gillade den pladdriga tonen för att den kändes så rätt med Tilda som berättare. Att börja läsa den här boken var att återse en kär bekant och det är samma berättarton som gäller. Sedan måste jag tillägga att vardagen blir lite roligare när man tänker sig att A-lagarna man ser i parken och skränande fotbollshuliganer egentligen är troll. Vi ser det bara inte…

Standard
Fantasy

Naondel

Titel: Naondel – Krönikor från Röda klostret

Författare: Maria Turtschaninoff

Förlag: Förlaget & Berghs förlag (2016)

I slutet av förra året läste jag Maresi av Maria Turtschaninoff och eftersom jag tyckte om den ville jag såklart läsa Naondel. Naondel är andra boken (i Krönikor från Röda klostret) men utspelar sig före Maresi. Böckerna går att läsa helt fristående.

Naondel handlar om kvinnorna som grundar det Röda klostret. Med egna ord berättar de sina historier. Boken börjar med Kabiras berättelse. Hon har som uppgift att vårda en magisk källa och när hon träffar Iskan, visirens son och blir förälskad visar hon källan för honom och avslöjar dess krafter. Det skulle hon inte ha gjort. Han är maktgalen och utnyttjar källans krafter för att nå dit han vill. Kabira blir hans fru och sedan kommer fler kvinnor till Iskans harem. Kvinnorna flyr efter många år och grundar det Röda klostret.

Jag har haft Naondel hemlånad från biblioteket ett bra tag och nosat på den några gånger och läst några få sidor. Trögstartad skulle man kunna tro, men så är det inte alls. Det går snabbt att komma in i boken och man är fångad direkt men ibland känner jag att det är så svårt att läsa, eller för all del se, svek av olika slag och när jag läser om Kabira vill jag bara ropa nej! när hon visar honom källan eftersom jag som läsare vet vad som kommer att hända. Eller ja, jag vet ju inte precis vad som kommer att hända men jag vet att ett svek är att vänta.

Naondel är en välskriven och spännande bok och när jag väl satte mig ner för att läsa var det svårt att sluta för alla kvinnornas historier var väldigt fängslande. Jag kommer med all säkerhet att läsa fler böcker av Maria Turtschaninoff.

Standard
Fantasy

Den mörkaste delen av skogen

Titel: Den mörkaste delen av skogen (The darkest part of the forest)

Författare: Holly Black

Översättare: Ingela Jernberg

Förlag: Rabén & Sjögren (2017)

Hazel och Ben är syskon. De bor i Fairfold, en mycket speciell och annorlunda liten stad där människor och älvor och annat oknytt lever sida vid sida. Hazel och Ben är också ganska speciella. Ben är otroligt musikalisk och Hazel väldigt modig och tillsammans jagade de onda varelser i skogen redan som barn men inte nu längre.

I skogen, i en kista av glas ligger en alvprins med horn och sover. Han har legat där så länge någon kan minnas och både Ben och Hazel har varit småförälskade i honom sedan de var små. En dag är kistan trasig och tom. Hazel förstår snart att det är hon som haft sönder kistan och snart råkar hon på alvprinsen igen.

Läsålder 12-15 enligt nätboklådorna men jag som är betydligt äldre än så blev riktigt förtjust i den här boken. Det var en riktig sträckläsningsbok! Och en härlig sådan! Det var mycket som hände och jag tyckte inte att det var förutsägbart, mer än någon liten grej vad gäller slutet. Det var första boken jag läste av Holly Black och jag blev positivt överraskad. Läser gärna fler böcker av henne.

Standard
En smakebit på söndag, Fantasy

En smakebit på söndag

Eftersom det var fantastiskt väder i fredags åkte vi ut till landet över helgen. Var det lyckat? Nja, vädret var visst bättre hemma i lördags men i dag blev det riktigt fint och Daniel satte upp studsmattan. Viggo vill bygga en trädkoja och han hittade ett bra ställe så nu har vi att göra i sommar.

Det har blivit lite läsning under helgen i alla fall. Det tråkiga vädret gjorde att jag läste ut Problemet med får och getter redan i går och i dag satt jag ute i solen då jag började läsa Förlorade själars stad av Cassandra Clare. (Det är femte delen i hennes The Mortal Instruments-serie.) Det är ur den jag hämtat dagens smakbit. Om söndagarna bjuder vi varandra på smakebitar, utan spoilers, och det är Mari med den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som håller i det.

Min smakbit kommer från sida 167 eftersom det är där jag befinner mig nu.

När portlåset öppnats gick hon uppför trappan och drog handen längs den flisiga ledstången. En del av henne ville springa hela vägen upp, eftersom hon visste att Alec var där och att han skulle förstå hur hon kände. Den andra delen av henne, den som i hela hennes liv hade dolt föräldrarnas hemlighet för bröderna, ville rulla ihop sig i fosterställning på trappavsatsen och vara ensam med sin förtvivlan. Den del som avskydde att vara beroende av någon annan – för de svek en ju alltid, eller hur? – och var stolt över att kunna säga att Isabelle Lightwood inte behövde någon, påminde sig nu om att hon var här för att de hade frågat efter henne. De behövde henne.

Standard
Fantasy, Slukaråldern

Dags att fira

Internationella Harry Potter-dagen!

Det ska jag göra med en kopp kaffe och lite läsning ur första Harry Potter-boken. Det blir nog ett kapitel eller två och sedan funderar jag på att dagen/kvällen till ära se någon av filmerna. Eller börja se, de är ju rätt så långa…

Och då, hehe, tänker jag goffa glass fastän det bara är tisdag. Men Harry Potter-dagen måste firas och då ställer jag upp!

Standard
Fantasy

En väktares bekännelser

Titel: En väktares bekännelser

Författare: Elin Säfström

Förlag: Gilla böcker (2016)

Tilda, 15 år, är väktare. Hennes uppgift är att se till att alla tomtar, troll, vättar och andra sagoväsen sköter sig och inte blir upptäckta av människor. Tilda har tillsammans med sin mormor hand om Stockholmsområdet men nu är hon ensam eftersom mormor varit tvungen att åka till Norrland och hjälpa till där. Givetvis händer allt möjligt konstigt då. Jordvättar flyttar in i skolans källare och både barn och unga män försvinner. Något är på gång. Dessutom är Tilda kär i Hakim men han verkar bara ha ögon för den undersköna Natta och älvpojken Vide är väl rätt så konstig ändå?

När jag började läsa boken tyckte jag att den kändes väldigt pladdrig och var lite skeptisk till om det var en bok för mig. Jag kom hyfsat snabbt fram till att det var det trots att den pladdriga tonen fortsatte. Den är nämligen väldigt rätt med tanke på att det är Tilda som berättar och det är en välskriven bok i övrigt. Jag erkänner att jag inte är helt såld på upplösningen men överlag tycker jag att En väktares bekännelser är en charmig bok full med en härlig dos humor. Jag är väldigt förtjust i Tildas ”shit, vad pinsamt nu såg Hakim mig göra konstiga saker igen”. Det är en sådan klockren skildring av en tonåring då det mesta är pinsamt och stort fokus läggs på egna egot. Sedan blev jag nyfiken på älvpojken Vide, skulle gärna läsa mer om honom.

Standard