En smakebit på söndag, Fantasy

En smakebit på söndag

I dag är det Astrid Terese med bloggen Betraktninger som håller i smakbitarna. Inläggen om söndagarna där vi bjuder varandra på små smakbitar av vad vi läser men utan spoilers.

Jag håller fortfarande på med Gränsen av Nina Solomin, som jag bjöd på en smakbit ur för flera veckor sedan men under tiden har jag även läst annat. I morse läste jag de sista sidorna av Marie Hermansons Den stora utställningen och nyss satt jag här i läsfåtöljen med en kaffe och Stephen Kings novell Lite krasslig, bara. Nu ska jag bestämma mig för vilken bok jag vill läsa härnäst.

Ska det bli Rebellerna av Julie Kagawa, andra delen i Sagan om Talon eller ska jag välja någon annan? Rebellerna är jag väldigt sugen på att läsa och det är lite det som är kruxet. Jag har så mycket annat jag behöver göra och om jag då börjar med en bok som jag utgår ifrån är en bladvändare – ja, då blir inte mycket annat gjort.

Jag väljer i alla fall att bjuda på en smakbit från Rebellerna och boken börjar såhär:

Jag stod framför ett bord där sex par ögon iakttog mig under tystnad. Vissa av dem såg misstänksamt på mig, andra värderande, medan vi väntade på att anklagelserna skulle läggas fram. Männen framför mig var klädda i svarta och grå uniformer, och de bar stolt ordens emblem – ett rött kors på en vit sköld – på bröstet. Deras karga, rynkiga ansikten återspeglade en livstid av krig och stridigheter. Vissa av dem hade jag bara hört talas om. Andra hade jag tränat under, slagits för, tagit order av utan att ifrågasätta.

Annonser
Standard
Fantasy, Feel good & chick lit, Roman, Utmaningar

Läs it snow – så gick det

För den som är nyfiken så här flera dagar senare avslöjar jag nu mitt resultat i Läs it snow-utmaningen som Nellons bokblogg anordnade. Det gällde att läsa flitigt 21/12-27/12 och för min del gick det över förväntan. Jag läste mina tre böcker som jag valt ut till utmaningen och som gjorde att jag också kunde pricka in alla punkter. Hur många sidor det är vet jag inte men det spelar ingen roll.

  • En bok med rött omslag
  • En fantasy
  • En bok som utspelar sig under julen/vintern
  • En feel-good
  • Avsluta en serie

Utöver dessa tre böcker läste jag även Aednan som jag fick i julklapp men den tycker jag inte ska räknas med riktigt med tanke på att det är en tegelsten men inte mycket text på varje sida…

Jag är i alla fall glad att jag äntligen fick tid till läsning efter en höst då jag inte fått många böcker lästa. Jag hoppas att jag kommande år ska få tid (eller framför allt ro) att läsa betydligt fler böcker än vad jag har läst i år men misstänker att det kanske inte kommer att bli så.

Standard
Fantasy

Bränt Land

Titel: Bränt Land (Arvet efter Mörkertiden 1)

Författare: Cecilia Åhman

Förlag: Books on Demand (2016)

472 sidor fantasy var precis vad jag kände för just nu och Bränt Land har väntat på mig sedan förra årets bokmässa. Det var en av höjdpunkterna på mässan, att träffa Cecilia och se att det blev en färdig bok till slut. Vi gick nämligen samma skrivarkurs på Södertörns högskola för en herrans massa år sedan.

Men så, vad handlar då Bränt Land om?

Jo, om Atiline, en ung kvinna som blir såld av sin styvfar till den skoningslöse slavägaren Hanjor. Som tur var hör hon när affären görs upp och rymmer innan Hanjor hinner lägga beslag på henne. Hanjor ger dock inte upp utan börjar jaga efter henne eftersom han vet något om Atiline som hon själv inte vet. Att hon har magiska förmågor. Magiker som nästan utrotats och de som finns kvar måste gömma sig och dölja sina förmågor för att inte dödas.

Atiline försöker ta sig till en släkting som hon aldrig har träffat men som hon har fått ett brev från men Hanjor är henne hack i häl…

Boken följer både Atiline och Hanjor men även kejsarinnan Selevir och hennes maktplaner.

Jag ska väl erkänna att jag har lite svårt för en karaktär som Hanjor som enbart är helt ond, skulle önska att han var lite mer nyanserad även om jag tyckte att jag fick en skymt av det i hans förhållande/syn på Uelev (en av hans ”underhuggare” som är med i jakten på Atiline). Uelev är en karaktär som väcker mitt intresse just för att han inte är enbart ond eller god.

Visst skulle det gå att peta lite i texten här och var men överlag tycker jag att det här är en riktigt bra och välskriven berättelse. Den har ett driv, det händer hela tiden någonting så att jag inte kan sluta läsa. Det är spännande! Jag gillar Atiline, hon är stark även om hon från början inte själv fattar det. Det är fantasy när det är som bäst, med en hel del vidunder och läskiga varelser, intressanta karaktärer och förstås lite spirande kärlek. Nu vill jag läsa nästa bok!

 

 

Standard
En smakebit på söndag, Fantasy

En smakebit på söndag

Astrid Terese med bloggen Betraktninger står numera för söndagens smakbitar där vi delar med oss av böckerna vi läser.

Det var länge sedan jag var med och bjöd på en smakbit men i dag tyckte jag att det var dags. Smakbiten kommer ur boken Bränt Land av Cecilia Åhman. Det är första boken i fantasytrilogin Arvet efter Mörkertiden. Utdraget kommer från sida 161.

Någonstans längre bort skrek flickan av smärta och äntligen vaknade kroppen. Han vände sig mot ljudet och väntade på att få höra vidundrets skall, det som betydde att hon var skadad och oförmögen att fly, men det hördes aldrig. Istället kom vidundret tillbaka, med hängande huvud och blod som rann över ansiktet. Det lade sig underlägset vid hans fötter och han stirrade en stund på det – på hålet där dess ena öga hade funnits. Hettan inombords blev rivande kall och han sparkade till djuret i ansiktet, trampade på dess kropp tills han hörde ben som krossades. Han drog sabeln och skar upp kroppen. Han betraktade blodet och inälvorna som rann ut med avsmak och fascination, gestikulerade sedan med vapnet mot burarna på vagnen.

”Släpp ut en till! Nu!” skrek han.

 

 

Standard
En smakebit på söndag, Fantasy, Ungdomsbok

En smakebit på söndag

Mica öppnade ögonen. Hon stirrade rakt ut i morgonen med dem. Vidöppna. Nästan utstående.

Hon öppnade munnen och uppgav ett ljudlöst skrik. Maria kände en sådan omedelbar kärlek och medömkan för sitt stackars barn som genomled fasa och helvete. Hon ville rusa fram. Få allt att upphöra. Återgå till allt som var förut. Men hon visste att ingenting kunde göras. Ingenting kunde stoppa processen.

”Jag ringer honom nu. Han får komma”, sa Midas. Han var märkbart nervös.

Det var en smakbit från sida 51 ur boken Mica – Dotter av Solfolket av Anders Jacobsson. Fler smakbitar hittar du hos Astrid Terese med bloggen Betraktninger.

Nu ska jag fortsätta läsa Mica och äta nygräddade pepparkakor innan det är dags för middagspyssel och barnbad.

Standard
Fantasy, Ungdomsbok

Visheten vaknar

Titel: Visheten vaknar

Författare: Elin Säfström

Förlag: Gilla böcker (2017)

Jag vill börja med att säga tack! Tack Elin för att du har skrivit en bok som lämpar sig ypperligt om man vill ta sig ur en lässvacka!

I våras läste jag En väktares bekännelser som är första boken om Tilda Modigh. Hon är väktare och hennes uppgift är att hålla ordning på Stockholms rådare; troll, tomtar, älvor med flera så att de inte blir upptäckta och avslöjade av vanligt folk.

I Visheten vaknar är det trollen som är i farten. De ska fira Vishetens dag, en gammal högtid som kräver människooffer vilket Tilda och hennes mormor, som också är väktare, förstås måste förhindra. Dessutom har en vittra blivit kidnappad, Tildas hund Dumpe blivit sjuk och mamman har börjat dejta en naturälskande hurtbulle. Samtidigt är Tilda en vanlig sextonåring med allt vad det innebär med kompistrassel och kärleksbekymmer.

Älvpojken Vide finns med även i den här boken och han är allt bra charmig, tycker jag men så är det förstås Hakim. Hakim är kär i henne men vad tycker Tilda egentligen om honom?

Som det framgår av min inledning så är det här en bok jag tycker om. Jag minns att jag reagerade på berättartonen när jag läste första boken men att jag kom fram till att jag gillade den pladdriga tonen för att den kändes så rätt med Tilda som berättare. Att börja läsa den här boken var att återse en kär bekant och det är samma berättarton som gäller. Sedan måste jag tillägga att vardagen blir lite roligare när man tänker sig att A-lagarna man ser i parken och skränande fotbollshuliganer egentligen är troll. Vi ser det bara inte…

Standard
Fantasy

Naondel

Titel: Naondel – Krönikor från Röda klostret

Författare: Maria Turtschaninoff

Förlag: Förlaget & Berghs förlag (2016)

I slutet av förra året läste jag Maresi av Maria Turtschaninoff och eftersom jag tyckte om den ville jag såklart läsa Naondel. Naondel är andra boken (i Krönikor från Röda klostret) men utspelar sig före Maresi. Böckerna går att läsa helt fristående.

Naondel handlar om kvinnorna som grundar det Röda klostret. Med egna ord berättar de sina historier. Boken börjar med Kabiras berättelse. Hon har som uppgift att vårda en magisk källa och när hon träffar Iskan, visirens son och blir förälskad visar hon källan för honom och avslöjar dess krafter. Det skulle hon inte ha gjort. Han är maktgalen och utnyttjar källans krafter för att nå dit han vill. Kabira blir hans fru och sedan kommer fler kvinnor till Iskans harem. Kvinnorna flyr efter många år och grundar det Röda klostret.

Jag har haft Naondel hemlånad från biblioteket ett bra tag och nosat på den några gånger och läst några få sidor. Trögstartad skulle man kunna tro, men så är det inte alls. Det går snabbt att komma in i boken och man är fångad direkt men ibland känner jag att det är så svårt att läsa, eller för all del se, svek av olika slag och när jag läser om Kabira vill jag bara ropa nej! när hon visar honom källan eftersom jag som läsare vet vad som kommer att hända. Eller ja, jag vet ju inte precis vad som kommer att hända men jag vet att ett svek är att vänta.

Naondel är en välskriven och spännande bok och när jag väl satte mig ner för att läsa var det svårt att sluta för alla kvinnornas historier var väldigt fängslande. Jag kommer med all säkerhet att läsa fler böcker av Maria Turtschaninoff.

Standard