Filosofi, lyrik, Pristagare

Vandring

Titel: Vandring (Wanderung)

Författare: Hermann Hesse

Översättare: Daniel Hjorth

Förlag: ALBA (1977)

Jag skrev ett inlägg om femtio hyllvärmare jag borde läsa och nu kan jag i alla fall bocka av en! Visserligen den tunnaste av dem alla, men ändå, Yeey!

När jag valde ut femtio titlar kollade jag inte alltför noga vad jag egentligen valde. Jag körde lite bokstavsordning och böcker av typen klassiker, pristagare med mera. Av Hermann Hesse har jag flera böcker som jag inte har läst, så jag bara tog en på måfå. Vandring visade sig vara en tunn liten bok som varvar dikter med betraktelser. Vi får följa med på Hermanns vandring i Alperna, precis efter första världskriget.

Vandring kom ut första gången 1920, snart 100 år sedan (1977 första gången på svenska) och det jag tänker på under läsningen är att den känns väldigt tidlös. Det känns som att jag är med på Hermanns vandring och naturen då, tänker jag inte skiljer sig så mycket från naturen i dag. Nu har jag visserligen inte varit i Alperna men det är känslan jag har.

Jag har lättast för att ta till mig just naturskildringarna som jag tyckte mycket om men sedan när det blir kloka ord och budskap och en hel del Gud då är jag ganska bortkopplad får jag väl erkänna. Det var okej läsning men kanske inte så mycket mer.

En av dikterna, från sida 30.

Regn

Regnet ljumt, sommarregnet lätt
från buskarna, från träden strömmar,
o hur skönt att åter mätt
drömma välsignade drömmar.

Långt i ljuset har jag drivit,
främmande är denna oro,
att ha vägen övergivit,
och i egna själen bo.

Intet begär jag, allt försmår jag,
nynnar på en visa öm,
och till hemmet häpen når jag,
till min sköna, varma dröm.

Hjärta, sorger du fått bära,
o hur saligt fri få vara,
inte tänka, inte lära,
andas bara, känna bara!

 

Annonser
Standard
Filosofi, Samhälle

Jag blir fånigt glad

när jag går in på biblioteket och på nyhetshyllan hittar precis den bok jag gått och tänkt på. Jag ställde mig i kö för att läsa just den här boken men tog bort reserveringen för att den kändes för hopplöst lång. Nu har jag två veckor på mig att läsa Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Verkar mycket intressant!

 

Standard
Filosofi, Samhälle

En smakebit på söndag

Mari med bloggen Flukten fra virkeligheten håller i veckans smakebitar då vi delar med oss av böckerna vi läser och kanske hittar böcker vi inte visste fanns. Utan spoilers förstås!

Kommunen bestämde att alla barn på förskolorna skulle få en lässtund varje dag. Vi tycker läsningen är viktig och tyckte det var ett bra beslut, även om barnen på vår förskola nog redan fick en lässtund varje dag. Kommunens beslut innebar att lässtunden nu skulle säkerställas. Det innebar dock att vi var tvungna att organisera hela dagen efter dessa lässtunder. Vi kunde inte längre låta dem uppstå spontant. Vi upptäckte också att vi slutade sjunga med barnen, och det blev mindre rim och ramsor. Allt för att vi skulle kunna redovisa säkerställda lässtunder. När jag upptäckte alla dessa negativa effekter slutade jag ”säkerställa” och återgick till vårt spontana läsande. Mitt ansvar är först och främst mot barnen, inte mot byråkrater på kommunen. (Förskollärare)

Utdraget ovan är från sidan 29 ur Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde av Jonna Bornemark som jag precis har börjat läsa. Jonna Bornemark är filosof och i den här boken skriver hon om dagens samhälle som är så fixerat vid allt som är mätbart men visar på alternativ utifrån tre tidigare (Cusanus, Bruno och Descartes) filosofer.

Den här boken tycker jag verkar väldigt intressant och utdraget valde jag eftersom det både tar upp läsning och mitt blivande yrke. Det här är dock inte en bok som hör till min kurslitteratur utan den är högst frivillig.

Standard