Fredagsdikten, lyrik

Fredagsdikten – Höst (igen)

Höst

Hur fort blir lönnarna gula,

som lyser vår vandring i parken.

Att dö är att resa en smula

från grenen till fasta marken.

 

Hur smal blir den gyllene strimman,

som bådar att dagen skall randas.

Det klämtar en spårvagn i dimman,

och luften är tung att andas.

 

Hur snart blir kinderna vita.

Så kyss dem med läppar av vatten.

Se, måsarna textar med krita

en dikt i den svarta natten.

 

Hur snart står popplarna höga

och nakna med svärta i strecken.

Att dö är helt enkelt att snöga

som löv i den muntra bäcken.

 

Stig Dagerman ur Dagsedlar (1955), finns med i diktsamlingen Dikter om livet och döden

Annonser
Standard
Fredagsdikten, lyrik

Fredagsdikten – Höst

Höst

Oktobers vind är mild

i hamnen

där ingen syns

så långt man ser

 

Sakta flyter höstens

gulna löv på vattnet

Ensamt segel kryssar in

 

Så tyst det är

att måsens vingslag hörs

och skrumpet löv får

människa att rycka till

 

En fisk slår ring

på vattenytan

Stilla flyter

höstens blad förbi

 

av Ann Smith ur Kommunikationer som finns med i novellsamlingen Dikter 1963-2004

Standard
Fredagsdikten, lyrik

Fredagsdikten – Fåniga längtan

Fåniga längtan

Fåniga längtan

Löjliga lust till annat

Skrattretande dagdrömmar

när makaronerna klibbar sig fast

i golvet

under köksbordet

 

Kvällen är ljum

och hela den genomskinliga luften

sträcker ut sig åt alla håll

när jag är på väg

tillbaka från tvättstugan

 

Jag går långsamt

och låtsas att jag är på en promenad

 

Av Solja Krapu 

ur antologin Det bästa som kan hända – 70 poeter om livet

Standard
Fredagsdikten, lyrik

Fredagsdikten – Landskap

Landskap

Den underliga kvällen 

klädde sig med frost.

Bakom ogenomskinliga fönsterrutor

ser alla barnen 

hur ett gult träd

förvandlas till fåglar.

Kvällen ligger utsträckt 

långt långt längs floden.

Och en äppelrodnad

darrar över taken.

 

Av Federico García Lorca ur Canciones 1921-1924, översättning Estrid Tenggren.

 

Standard
Fredagsdikten, lyrik

Fredagsdikten – Alba

Jag har länge tänkt att jag ska läsa mer lyrik men att tugga i mig hela samlingar är nog inte riktigt min grej. Hellre bläddrar jag lite då och då på måfå och nu tänkte jag dela med mig av en dikt jag tycker om.

Dikten är Alba av Derek Walcott (som dog i förra veckan). Walcott fick nobelpriset i litteratur 1992. Dikten översatt av Jonas Ellerström.

Gryningen bröt in då jag vaknade,

och daggens vita svett låg

på det späda gröna gräset.

Jag vandrade i svalkan, tyst som

om det vore i världens begynnelse,

skalade och åt en kylig tangerin.

Visst har jag många sorger – 

gryningen är inte en av dem.

 

Standard