Vid avgrunden

Titel: Vid avgrunden (Into that Darkness)

Författare: Gitta Sereny

Översättare: Nille Lindgren

Förlag: Ordfront pocket (2000)

 

”Är det korrekt att säga att ni vande er vid utrotningen?”
Han tänkte efter. ”Om sanningen skall fram”, sa han sedan, eftertänksamt, ”så vande man sig vid den.”
”Efter några dagar? Veckor? Månader?”
”Månader. Det dröjde flera månader innan jag kunde se dem i ögonen. Jag förträngde det genom att försöka skapa något speciellt: en trädgård, nya baracker, nya kök, vad som helst bara det var nytt: frisör, skräddare, skomakare, snickare. Det fanns hundratals sätt att glömma det – och jag använde mig av dem alla.”
”Men om ni kände så starkt måste det väl ändå ha funnits tillfällen, kanske på nätterna, i mörkret, då ni inte kunde låta bli att tänka på det?”
”Enda sättet att överleva var att dricka. Jag tog ett stort glas konjak med mig när jag gick och lade mig, varje kväll, och jag drack.”
”Ni undviker frågan.”
”Det var inte meningen. Ja, tankarna trängde sig på. Men jag tvingade bort dem och koncentrerade mig på arbetet. På arbete, arbete och mer arbete.”
”Är det riktigt att säga att ni i slutänden inte betraktade dem som människor?”
”Under en resa i Brasilien många år senare”, sa han med en djupt koncentrerad min som avslöjade att han återupplevde resan, ”stannade tåget mitt framför ett slakthus. När kreaturen i fållorna hörde tåget kom de fram till stängslet och ställde sig och glodde på det. De trängdes alldeles utanför mitt fönster och såg på mig genom stängslet. Jag tänkte: Det är ju precis som i Polen, det var exakt så där människorna tittade, godtroget, alldeles innan de hamnade i konservburkarna …”
”Konservburkarna?” sköt jag in. ”Vad menar ni med det?” Men han fortsatte som om han inte hörde mig, utan att svara.
”…Jag kunde aldrig förmå mig att äta konserverat kött efter den dagen. Deras stora ögon … som såg på mig … utan att veta att de strax skulle vara döda.” Han tystnade. Hans ansikte var härjat. I det ögonblicket verkade han gammal och sliten och verklig.
”Så ni betraktade dem inte som människor?”
”Gods”, sa han med tonlös röst. ”De var gods, kollin.” Han lyfte och sänkte händerna i en uppgiven gest. Vi hade båda sänkt rösten. Det var ett av de få tillfällen under våra veckolånga samtal då han inte försökte dölja sin förtvivlan och hans hopplösa sorg fick mig för ett kort ögonblick att hysa medlidande.

 

Franz Stangl blev intervjuad av Gitta Sereny i fängelset, där han satt dömd som medskyldig till mord på minst 900.000 människor. Stangl var kommendant i Treblinka.

En hemsk men mycket intressant bok som jag har läst under året.

En smakebit på söndag – Vid avgrunden

Vilken härlig söndag det har varit! Vi passade på att ta en cykelpromenad och hade picknick innan det var dags för Lilly att gå på kalas.

Jag har suttit på balkongen och läst boken jag tänkte dela med mig av i dag. Det kändes faktiskt lite konstigt att sitta och ha det så bra och samtidigt läsa om något så fasansfullt. Min smakbit kommer från sida 86 i boken Vid avgrunden av Gitta Sereny. I boken intervjuas Franz Stangl, en av ledarna för förintelselägren under andra världskriget, och andra, för att försöka förstå hur människor kan förmås till så hemska handlingar.

Frågan om dödshjälpsprogrammets roll som en förberedelse till förintelsen av judarna och om hur människorna som var involverade i båda dessa verksamheter utvaldes har aldrig blivit ordentligt utredd.

Jag menar att detta är en ytterst viktig fråga när man vill bedöma de enskilda individernas ansvar och det var främst för att diskutera detta problem som jag sökte upp Dieter Allers. 

När andra världskriget bröt ut arbetade den unge juristen Allers på inrikesdepartementets utbildningsavdelning. När han mobiliserades skickades han till Polen som sergeant, med uppgift att utbilda rekryter. ” Meningen var att jag skulle ha gått på officersutbildning”, sa han, ”men i november 1940 stötte min mor på Werner Blankenburg på gatan i Berlin. När hon berättade vad jag gjorde sa han:’Det är ju befängt. Det finns ett arbetstillfälle för en jurist på min avdelning. Jag ska fixa in honom.’ Det var så jag hamnade på T4. När Brack och Blankenburg en månad senare informerade mig om mitt jobb”, fortsatte han, ”så betonade de särskilt att tjänsten var tidsbegränsad till ungefär ett halvår. Jag trodde att jag skulle tvingas dra på mig uniformen igen i juli eller augusti.”

”De talade naturligtvis om vad tjänsten gick ut på; vad hade ni för syn på den moraliska aspekten av uppgiften?”

”Vad mig anbelangade så var frågan om dödshjälp inte ny. Jag hade läst en hel del om problematiken. Herregud, den har ju diskuterats och varit på vippen att införas i århundraden. Det som var avsikten då har blivit totalt snedvridet sedan dess.”

Dödshjälpsprogrammet gick ut på att ge dödshjälp till mentalt sjuka och handikappade. Det var väldigt många som fick denna dödshjälp, med andra ord; avlivades för att de inte skulle belasta samhället men under förevändningen att det var av ”barmhärtighet”, deras liv var ju ändå inte meningsfulla. Det kan ses som en förberedelse till vad som komma skulle…

Den här veckan är det Astrid Terese med Betraktninger – tanker om bøker som håller i smakbitarna. Den enda regeln som gäller är inga spoilers!

 

Krigsdagböcker 1939-1945

Titel: Krigsdagböcker 1939-1945

Författare: Astrid Lindgren

Förlag: Salikon förlag (2015)

Jag började läsa Krigsdagböcker 1939-1945 redan under påskhelgen så den har tagit mig ett tag att komma igenom men så går det när jag läser flera böcker samtidigt. För mig var det här inte en sträckläsningsbok utan en bok som jag läst lite då och då i.

Som alltid när jag läser en bok som skildrar hur det var i Sverige innan jag var född men då släktingar levde tänker jag att jag borde ha frågat mer när jag hade chansen. Redan 2:a september 1939 skriver Astrid att hon ”fick syn på anslaget att 1898 års män var utkallade.” Min farfar var född 1898, precis som Astrids man Sture. Farfar dog när jag var liten men farmor, varför frågade jag inte henne om hur det var i Sverige under kriget? Eller förr all del, i Sverige ”förr”? (Och i Finland eftersom hon var född där?) Tror inte att jag en enda gång hade ett ordentligt vettigt samtal med henne om hennes liv. Men det är lätt att vara efterklok.

Tänk ändå vilken tur då att få ta del av Astrid Lindgrens tankar och reflektioner om den här tiden. Vara med från början när kriget bryter ut och oron hon skildrar, ska Sverige dras in i kriget eller inte? Hon skriver om hur det går i kriget och har med många tidningsurklipp där det bl.a. svart på vitt står om judeutrotningen så att omvärlden  inte skulle ha någon koll på vad som hände är bevisligen fel om man var läskunnig. Jag tyckte att det var väldigt intressant läsning men jag lusläste inte riktigt alla tidningsurklipp ska jag erkänna. I slutet av boken var det dock med ett mycket bra reportage från Quislings rättegång skrivet av Barbro Alving. För mig var det väldigt informativt då jag inte vetat så mycket om honom eller vad han gjorde mer än det faktum att han var en förrädare.

Astrid Lindgren skriver förstås inte bara om krigets utveckling och hur det påverkar livet i Sverige med ransoneringskort, hon skriver också om vardagen och familjelivet och det är spännande att få en inblick i det liksom i hennes begynnande författarkarriär.

Som lite kuriosa verkar Astrid också ha varit ganska intresserad av Europas kungahus för ganska ofta skriver hon om vad som händer i deras liv också. Då tänker jag också på min farmor som hade en bild av kungen på väggen, vilken av de gamla kungarna det var har jag glömt.

Är man intresserad av att läsa om den här tiden och få en inblick i hur en familjs vardag såg ut tycker jag att man ska läsa den här boken. Det är en välskriven samtidsskildring och många gånger lyser Astrid Lindgrens humor igenom trots att mycket hon skriver är dystert och mörkt. Sedan hörde jag ofta hennes röst när jag läste och det måste ju ses som en klar bonus!

1947

Titel: 1947

Författare: Elisabeth Åsbrink

Förlag: Natur & Kultur (2016)

Elisabeth Åsbrink vann 2011 Augustpriset i fackboksklassen med Och i Wienerwald står träden kvar. Den boken läste jag och tyckte mycket om så jag var väldigt sugen på att läsa 1947 när den kom. Elisabeth Åsbrink var på biblioteket här och pratade om boken någon månad innan jul och då passade jag på att köpa den och få den signerad. När jag kom hem slog jag in boken till mig själv i julklapp. Perfekt!

Vad gör vi idag som våra efterkommande kommer att brottas med om sjuttio år? Frågan väcks av denna kalejdoskopiska essäsamling där storpolitik blandas med vardagliga händelser under ett år i världshistorien. På en njutbar prosa lotsas läsaren genom ett till synes obetydligt år med en svart historia och långa skuggor över kommande epoker.

Så lät det när 1947 nominerades till Augustpriset i fackboksklassen, förra året. Nu vann inte 1947 och jag har inte läst boken som vann eller de andra nominerade så jag kan inte göra några jämförelser eller tycka till huruvida rätt bok vann. Men jag kan säga som så att jag förstår varför 1947 var nominerad. Jag är riktigt imponerad över hur skickligt och säkert Elisabeth Åsbrink fått ihop den här boken. Det är så smart gjort och till synes enkelt men vilken research som ligger bakom!

1947 handlar om året 1947. Boken börjar med januari och fortsätter sedan månadsvis. Varje månad får vi ta del av en del av det som händer runt om i världen eller vad som händer några personer Åsbrink valt att följa. Ibland bara väldigt korta stycken som utdragen nedan och ibland längre men aldrig längre än några sidor.

London 

Den 7 januari meddelas att 500 kvinnor på London Transport System måste lämna sina jobb. De ska hem. Under de kommande månaderna ska samtliga kvinnliga konduktörer i Londons bussar och spårvagnar avskedas. 10 000 sammanlagt. Männen är tillbaka. (januari sida 12)

Amritsar

Sikher beväpnade med gevär, svärd och spjut attackerar sju tåg med muslimska flyktingar. Män, kvinnor och barn, 3000 människor mördas. Den pakistanska regeringen stoppar nu alla tåg mellan det Punjab som tillhör Indien och det Punjab som tillhör Pakistan. (september sida 228)

New York

Simone de Beauvoir och Nelson Algren återförenas den 10 maj. Han ger henne en silverring. (maj sida 84)

Många av de områden som är konfliktområden i dag får man följa som en röd tråd under året. 1947 var t.ex. året då Palestinafrågan skulle lösas på fyra månader. Sedan ska man inte glömma att allt som hände 1947 inte ledde till det sämre. Mycket av det som hände under året var positiva saker och sånt som vi tar för givet idag. Även dessa händelser och ”kämpar” skriver Åsbrink om.

1947 föddes min pappa. Det året var pojken som skulle komma att bli Elisabeths pappa tio år. Hon väver i boken in hans liv och sin familjs historia och det gör att boken och världshändelserna kommer så nära och det blev väldigt stark läsning för min del.

Jag tackar för allt jag har fått veta, som ex. mer om bakgrunden till många av dagens pågående konflikter och tycker att det vore väldigt smart om lärare började använda och läsa boken i skolor. Kan tänka mig många ämnen där boken skulle passa bra som underlag för diskussion. Vet inte hur det är i högstadiet och gymnasiet idag men när jag gick stannade historieundervisningen i och med andra världskriget och samhällskunskapen tog bara upp dagsaktuella händelser. Ungefär så.

Det här är historia när det är som bäst. Intressant och lättillgängligt och jag rekommenderar alla att läsa den här boken om man är det minsta intresserad av tiden vi lever i nu.

 

 

 

En smakebit på söndag

Söndag igen och dags att bjuda på en liten smakebit som norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss att göra men utan att då avslöja för mycket.

Den här boken har det säkert bjudits på smakebitar ur förr. Min smakebit kommer från sida 60 i 1947 av Elisabeth Åsbrink.

Efteråt kommer han att minnas detta avgörande med ett uppgivet vemod. Hade tioåringen vetat vad den vuxne mannen vet, kanske valet blivit ett annat. Men nu är året 1947 och pojken tänker på de goda ungerska korvar hans mor har med sig.

Han väljer Budapest.