Historia, Memoarer/biografier, Samhälle

Vid avgrunden

Titel: Vid avgrunden (Into that Darkness)

Författare: Gitta Sereny

Översättare: Nille Lindgren

Förlag: Ordfront pocket (2000)

 

”Är det korrekt att säga att ni vande er vid utrotningen?”
Han tänkte efter. ”Om sanningen skall fram”, sa han sedan, eftertänksamt, ”så vande man sig vid den.”
”Efter några dagar? Veckor? Månader?”
”Månader. Det dröjde flera månader innan jag kunde se dem i ögonen. Jag förträngde det genom att försöka skapa något speciellt: en trädgård, nya baracker, nya kök, vad som helst bara det var nytt: frisör, skräddare, skomakare, snickare. Det fanns hundratals sätt att glömma det – och jag använde mig av dem alla.”
”Men om ni kände så starkt måste det väl ändå ha funnits tillfällen, kanske på nätterna, i mörkret, då ni inte kunde låta bli att tänka på det?”
”Enda sättet att överleva var att dricka. Jag tog ett stort glas konjak med mig när jag gick och lade mig, varje kväll, och jag drack.”
”Ni undviker frågan.”
”Det var inte meningen. Ja, tankarna trängde sig på. Men jag tvingade bort dem och koncentrerade mig på arbetet. På arbete, arbete och mer arbete.”
”Är det riktigt att säga att ni i slutänden inte betraktade dem som människor?”
”Under en resa i Brasilien många år senare”, sa han med en djupt koncentrerad min som avslöjade att han återupplevde resan, ”stannade tåget mitt framför ett slakthus. När kreaturen i fållorna hörde tåget kom de fram till stängslet och ställde sig och glodde på det. De trängdes alldeles utanför mitt fönster och såg på mig genom stängslet. Jag tänkte: Det är ju precis som i Polen, det var exakt så där människorna tittade, godtroget, alldeles innan de hamnade i konservburkarna …”
”Konservburkarna?” sköt jag in. ”Vad menar ni med det?” Men han fortsatte som om han inte hörde mig, utan att svara.
”…Jag kunde aldrig förmå mig att äta konserverat kött efter den dagen. Deras stora ögon … som såg på mig … utan att veta att de strax skulle vara döda.” Han tystnade. Hans ansikte var härjat. I det ögonblicket verkade han gammal och sliten och verklig.
”Så ni betraktade dem inte som människor?”
”Gods”, sa han med tonlös röst. ”De var gods, kollin.” Han lyfte och sänkte händerna i en uppgiven gest. Vi hade båda sänkt rösten. Det var ett av de få tillfällen under våra veckolånga samtal då han inte försökte dölja sin förtvivlan och hans hopplösa sorg fick mig för ett kort ögonblick att hysa medlidande.

 

Franz Stangl blev intervjuad av Gitta Sereny i fängelset, där han satt dömd som medskyldig till mord på minst 900.000 människor. Stangl var kommendant i Treblinka.

En hemsk men mycket intressant bok som jag har läst under året.

Standard
Memoarer/biografier, Serie/grafisk roman och sånt där tecknat

Röda Rosa – en grafisk biografi om Rosa Luxemburg

Titel: Röda Rosa – en grafisk biografi om Rosa Luxemburg

Författare/tecknare: Kate Evans

Översättning: Oskar Söderlind

Förlag: TankeKraft förlag (2016)

Varför valde jag att läsa boken?

Jag lånade boken på biblioteket. Det var inte en bok jag planerat att läsa utan ett spontanlån. Boken var frontad i hyllan och jag lockades av omslaget – först fångades jag av texten Röda Rosa, sen av bilden och därefter såg jag att boken handlade om Rosa Luxemburg. Eftersom Rosa Luxemburg bara var ett namn för mig, alltså ett namn jag hört men en person jag inte haft någon kunskap om blev jag nyfiken.

Vad tyckte jag om boken?

Att läsa om en person i serieform istället för en vanlig biografi kändes lättillgängligt och bekvämt och jag skulle gärna läsa fler seriebiografier. Boken var intressant och illustrationerna bra.

Vem ska läsa boken?

Ja, om man som jag bara känner till namnet Rosa Luxemburg och är nyfiken på vem hon var – då passar boken bra. Därför har jag inte heller skrivit något om vem hon var i det här inlägget.

Men man kan man förstås googla också…

 

Standard
Memoarer/biografier, Samhälle

Den sista flickan

Titel: Den sista flickan – Berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten (The Last Girl. My story of captivity, and my fight against the Islamic State)

Författare: Nadia Murad

Översättare: Manne Svensson

Förlag: Albert Bonniers Förlag (2018)

Det här är en bok som jag hoppas att många väljer att läsa eftersom det är en viktig bok. Det är också en väldigt bra bok. Intressant, välskriven och förstås berörande men utan att bli kletig och sentimental.

2018 tilldelades Nadia Murad och Denis Mukwege Nobels fredspris ”För deras insatser mot användandet av sexuellt våld som vapen i krig och väpnad konflikt”.

Nadia Murad växer upp i den yazidiska byn Kocho i norra Irak. En dag kommer IS dit och mördar männen och tar Nadia och andra kvinnor till fånga. De blir sexslavar och brutalt utnyttjade och misshandlade av IS-soldater. En dag lyckas Nadia fly och får hjälp att ta sig till tryggheten. Hon döljer först vad hon varit med om eftersom hon är orolig hur det ska tas emot av de överlevande släktingarna men till slut berättar hon för alla vad hon har varit med om.

Med Naomi Aldermans bok Makten i färskt minne kunde jag inte låta bli att tänka lite på den under läsningen. Tänk ändå om kvinnor var fysiskt överlägsna männen. Tänk om dessa yazidiska kvinnor hade haft ”härvor” som väckts att försvara sig med.

Jag har funderat på hur kvinnor som är anhöriga till (i det här fallet) IS-soldater kan leva med att deras söner, bröder och fäder utsätter andra kvinnor för något så fasansfullt som upprepade våldtäkter och grov misshandel och i boken finns exempel på både kvinnor som inte verkar bry sig ett skvatt till en kvinna som faktiskt väljer att hjälpa den tillfångatagna sexslaven även fast det kräver att hennes man dör.

Nu tänker jag inte skriva mer än LÄS BOKEN!

Standard
En smakebit på söndag, Historia, Memoarer/biografier, Samhälle

En smakebit på söndag – Vid avgrunden

Vilken härlig söndag det har varit! Vi passade på att ta en cykelpromenad och hade picknick innan det var dags för Lilly att gå på kalas.

Jag har suttit på balkongen och läst boken jag tänkte dela med mig av i dag. Det kändes faktiskt lite konstigt att sitta och ha det så bra och samtidigt läsa om något så fasansfullt. Min smakbit kommer från sida 86 i boken Vid avgrunden av Gitta Sereny. I boken intervjuas Franz Stangl, en av ledarna för förintelselägren under andra världskriget, och andra, för att försöka förstå hur människor kan förmås till så hemska handlingar.

Frågan om dödshjälpsprogrammets roll som en förberedelse till förintelsen av judarna och om hur människorna som var involverade i båda dessa verksamheter utvaldes har aldrig blivit ordentligt utredd.

Jag menar att detta är en ytterst viktig fråga när man vill bedöma de enskilda individernas ansvar och det var främst för att diskutera detta problem som jag sökte upp Dieter Allers. 

När andra världskriget bröt ut arbetade den unge juristen Allers på inrikesdepartementets utbildningsavdelning. När han mobiliserades skickades han till Polen som sergeant, med uppgift att utbilda rekryter. ” Meningen var att jag skulle ha gått på officersutbildning”, sa han, ”men i november 1940 stötte min mor på Werner Blankenburg på gatan i Berlin. När hon berättade vad jag gjorde sa han:’Det är ju befängt. Det finns ett arbetstillfälle för en jurist på min avdelning. Jag ska fixa in honom.’ Det var så jag hamnade på T4. När Brack och Blankenburg en månad senare informerade mig om mitt jobb”, fortsatte han, ”så betonade de särskilt att tjänsten var tidsbegränsad till ungefär ett halvår. Jag trodde att jag skulle tvingas dra på mig uniformen igen i juli eller augusti.”

”De talade naturligtvis om vad tjänsten gick ut på; vad hade ni för syn på den moraliska aspekten av uppgiften?”

”Vad mig anbelangade så var frågan om dödshjälp inte ny. Jag hade läst en hel del om problematiken. Herregud, den har ju diskuterats och varit på vippen att införas i århundraden. Det som var avsikten då har blivit totalt snedvridet sedan dess.”

Dödshjälpsprogrammet gick ut på att ge dödshjälp till mentalt sjuka och handikappade. Det var väldigt många som fick denna dödshjälp, med andra ord; avlivades för att de inte skulle belasta samhället men under förevändningen att det var av ”barmhärtighet”, deras liv var ju ändå inte meningsfulla. Det kan ses som en förberedelse till vad som komma skulle…

Den här veckan är det Astrid Terese med Betraktninger – tanker om bøker som håller i smakbitarna. Den enda regeln som gäller är inga spoilers!

 

Standard
Essäer, fakta och sånt där svårkategoriserat, Memoarer/biografier

Med askan i väskan

Titel: Med askan i väskan (As in tas)

Författare: Jelle Brandt Corstius

Översättare: Olov Hyllienmark

Förlag: NoNa (2017)

Jelle Brandt Corstius har skrivit en bok som på samma gång är en reseskildring och en sorgbearbetning och även en form av biografi. Vi får följa med på hans cykeltur från Nederländerna till Medelhavet. Med sig på färden har han förutom tält och vattendunk en del av sin fars aska. Hans far Hugo och Jelle brukade cykla tillsammans och det här är deras sista resa.

Samtidigt som vi följer den faktiska fysiska cykelfärden, får uppleva landskapen och ställena Jelle stannar vid får vi anekdoter om Jelles far. Han var en känd skribent i Nederländerna och som det framgår av boken en ganska speciell person.

Med askan i väskan är både lättsam och rolig. Den är skriven med värme och humor och det är helt enkelt en ganska charmig och trevlig bok.

 

Standard
Memoarer/biografier, Samhälle, Serie/grafisk roman och sånt där tecknat

Livets ord del 2: Förnyad & befriad

Titel: Livets ord – Mina tio orimliga år som frälst del 2: Förnyad & befriad

Författare: Thomas Arnroth

Förlag: Galago (2018)

För två somrar sedan läste jag Thomas Arnroths första seriebiografi om hur han gick med i Livets ord. Häromdagen kom jag på att jag nog var nyfiken på att läsa fortsättningen och reserverade boken på biblioteket och i dag kunde jag hämta ut den och ja, den var snabbläst.

Boken börjar med att Thomas 1986 flyttar till Uppsala och börjar i Livets ords bibelskola. Precis som i förra boken är det även rena textavsnitt där man som läsare får lite mer information om exempelvis de olika ledare som är engagerade på olika sätt i Livets ord. Det finns även sidor med löpsedlar och texter ur tidningar om Livets ord och jag tycker att dessa avsnitt är intressanta och ger boken lite extra som tidsdokument betraktat.

Thomas sväljer alla konstigheter med hull och hår och allt som pastor Ulf säger måste vara rätt och riktigt och det fascinerar mig. Jag gissar att det är den fascinationen som gör mig nyfiken på den här typen av böcker och ja, av människorna då, jag vill liksom försöka förstå. Vilket Thomas Arnroth också försöker göra såhär i efterhand.

 

 

Standard
Hett i hyllan, Memoarer/biografier, Roman

Hett i hyllan #31

Torsdag, torsdag, torsdag.

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Ja, just så skriver Bokföring enligt Monika och ibland är jag duktig och hakar på med en hyllvärmare. Nu var det ett tag sedan jag skrev något på bloggen så jag får väl se det här inlägget som lite uppvärmning. I kväll kanske det blir något mer men i morgon är det bokmässan som gäller.

I dag har jag valt boken Rötter av Alex Haley. Det är en bok som har sina år på nacken men det är väl också en bok som kan ses som en modern klassiker. Säger man Kunta Kinte så ringer säkert klockorna hos många, även hos mig och då har jag inte läst boken. Än…

Boken har jag haft i några år, sedan vi rensade mormors bokhyllor.

Standard