Anklagelsen

Titel: Anklagelsen – Förbjudna berättelser från Nordkorea

Författare: Bandi

Översättare: Ragna Essén (från franska)

Förlag: Natur & Kultur (2017)

Anklagelsen består av sju noveller, eller snarare berättelser, och är skrivna 1989-1995 då Kim Il-Sung var vid makten (död 1994). I en av berättelserna skildras hur hela staden töms på blommor efter hans död och hur befolkningen tvingas ut bland bergen och farliga ormar för att plocka blommor så att de kan betyga sin vördnad fastän de själva har förlorat närstående.

En annan berättelse handlar om en man som vill besöka sin döende mor men han får inte något resetillstånd. Han försöker ta sig till henne ändå men åker fast.

Att ett litet barn gråter av en bild av den store ledaren och att mamman därför har dragit för gardinerna så att barnet ska slippa se bilden, ses som regimkritiskt och har du förfäder som hamnat i onåd och ses som fiender till partiet då är dina framtidsutsikter inte så goda.

Det är deprimerande läsning det här. Så mycket hopplöshet finns mellan bokpärmarna så för mig har det varit lagom att ta en berättelse om dagen. Samtidigt är det väldigt intressant att få en inblick i vardagslivet i Nordkorea. Nordkorea som ständigt är på nyheterna med sina kärnvapentester och det senaste hårdnande klimatet till USA. Jag vet inte hur mycket Nordkorea har förändrats sedan 1995 då den sista berättelsen är daterad men tyvärr tror jag inte att det är mycket.

Bandi som betyder eldfluga är en pseudonym. Eftersom det inte är en trevlig myspysskildring av Nordkorea och författaren fortfarande bor kvar i landet är det livsnödvändigt att hens (sägs vara en man född 1950) identitet inte blir känd men då går det inte heller att med 100 % säkerhet styrka manusets äkthet, men som förlaget skriver i sin kommentar:

Vår slutsats är följande: trots att vi inte utom allt tvivel kan gå i god för författarens identitet och/eller manusets äkthet, tror vi att det som skildras i dessa berättelser är sant. (sid. 268)

Jag håller med. Tyvärr tror jag att vardagen som skildras i berättelserna är trovärdig och det är en klart läsvärd bok om man vill veta mer om vanliga personers liv i Nordkorea.

 

En smakebit på söndag

Tänk att det redan är söndag igen. Den här veckan har gått fort. Mari med bloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss att dela med oss av vad vi läser med små smakebitar på söndagarna. Enda regeln är inga spoilers!

Jag läser fortfarande Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-1945 men jag läser andra böcker också. Jag har precis läst första novellen Flykten i novellsamlingen Anklagelsen – Förbjudna berättelser från Nordkorea och det är ur den boken min smakebit kommer från. Jag har valt prologen (sida 7-8) som smakebit.

Den där skäggige europén påstod att kapitalismen är en värld av mörker medan kommunismen är en värld av ljus.

Jag är en eldfluga som lever i ljusets värld, men mitt öde är att lysa bara i mörker, och jag hävdar högt och ljudligt att om mörkret är en natt utan måne är den skäggiges ljusvärld en avgrund svart som beck.

Jag har bott i Nordkorea i femtio år som en talande robot, som en man under oket. Mina berättelser har jag skrivit driven inte av talang utan av förbittring, och jag har inte använt bläck och penna utan mina egna benpipor och tårar av blod.

De är lika karga som öknen, lika torftiga som stäppen, lika ömkliga som sjuklingar, lika klumpiga som grova stenverktyg. Men ändå, käre läsare, ber jag dig: Läs dem!

Sightseeing – bra Thailandsläsning

Titel: Sighseeing

Författare: Rattawut Lapcharoensap

Förlag: Grove Press (2005)

Det här är en bok jag varmt rekommenderar till dig som ska åka till Thailand, särskilt om du gillar noveller och är helt okej med att läsa böcker på engelska. Självklart kan du läsa boken även utan att vara i Thailand också. Det är betydligt billigare att resa mellan bokpärmar än att göra det på riktigt! (Boken finns översatt till svenska också men då får man leta på bibliotek eller second hand.)

Rattawut Lapcharoensap är född i Chicago (1979) men växte upp i Bangkok. Och i Sightseeing får du verkligen komma personer och miljöer nära och alla med olika perspektiv och livsvillkor. I Thailand förstås.

Du får stifta bekantskap med killen som alltid blir kär i turister, du får vara med i mötet mellan Priscilla; ett flyktingbarn med guldtänder från Kambodja och två pojkar, du får träffa den bittre, rullstolsburne gamle änklingen som flyttat till sin son och hans thailändska fru och flera andra bra historier.

Jag tyckte mycket om den här boken och visst var det en speciell känsla att läsa den i den thailändska värmen men den sista novellen läste jag här hemma. Den är egentligen mer som en kort roman än en novell skulle jag säga.

Läs!

Fåglarna och andra noveller

Titel: Fåglarna och andra noveller

Författare: Daphne du Maurier

Översättare: Gerd Lilliehöök, Lisa Rothstein & Gösta Sellin

Förlag: Modernista (2017)

Ahh! Jag har haft det mycket trevligt i min läsfåtölj med en novell och en kopp kaffe. Och det hela har upprepat sig fem gånger för samlingen består av fem noveller av det längre slaget. Det är säkert många som har sett Hitchcocks Fåglarna men troligtvis inte lika många som vet att den bygger på en novell av den engelska författarinnan Daphne Du Maurier (1907-1989). Novellen och filmen är inte helt lika men temat med anfallande fåglar är förstås detsamma. Jag tycker om alla fem noveller och det jag tycker bäst om är den stämning som Daphne du Maurier lyckas skapa och hur hon bygger upp sina berättelser. Eftersom jag håller med Johan Theorin, citerar jag hans ord från förordet. Berättelserna knyts efterhand allt tätare samman, av stämningar av hot, isolering, maktlöshet och ovisshet. De rör sig allihop bort från det trygga och hemvana – och slutar i en grym konfrontation med det okända. Samlingen består av dessa noveller, alla från 50-talet:

• Titta inte nu
• Inte efter midnatt
• De blå linserna
• Äppelträdet
• Fåglarna

Gillar du att läsa noveller tycker jag att du ska läsa den här samlingen, särskilt om du tycker att det är mysigt att det är lite spännande också. Jag kommer med största sannolikhet att läsa mer av Daphne du Maurier.

En smakebit på söndag

Den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss att varje söndag dela med oss av en liten smakebit av vad vi läser men utan att spoila handlingen.

Jag läser just nu flera böcker men har valt att bjuda på en smakbit ur Fåglarna och andra noveller av Daphne du Maurier. Det var just genom en smakbit en söndag som jag först fick kännedom om boken (tack, Hanneles bokparadis). Jag visste inte att det var hon som skrivit Fåglarna (eller snarare glömt för den informationen måste jag ju ha fått på en föreläsning som handlade om filmen Fåglarna). Boken består av fem noveller och jag har läst de första två och i dag har jag tänkt läsa den tredje som heter De blå linserna. Den börjar såhär, på sida 131:

Det här var den dag då bandaget skulle tagas bort och de blå linserna sättas in. Marda West sträckte upp handen och kände på gasbindan med lager på lager av bomull under. Äntligen skulle hennes tålamod få sin belöning. Dagarna hade blivit till veckor efter hennes operation och hon hade legat där, hade inte känt några kroppsliga plågor bara det okända mörkret, en negativ känsla av att världen och livet runt omkring gick henne förbi. Under de allra första dagarna hade hon haft smärtor som barmhärtigt lindrats av bedövningsmedel, men så lade sig smärtorna, löstes upp och hon kände bara en stor trötthet som de försäkrade henne var en reaktion på chocken. Och själva operationen hade lyckats. Här fanns ett definitivt löfte. Lyckats hundraprocentigt.

Så nu vet ni vad jag kommer att läsa till morgonkaffet!

 

 

Noveller

Jag fick den fina asken med fyra mini-deckare från Novellix i julklapp av min svärmor och nu har jag läst alla.

• Farlig sanning av Anna Jansson
• Hur jag tillbringar mina dagar & mina nätter av Håkan Nesser
• Ett testamente från helvetet av Kristina Ohlsson
• Knackningar av Johan Theorin

Jag tyckte om alla fyra noveller men om jag bara skulle välja en så skulle det nog bli Håkan Nessers novell. Inte för att den kändes ny, för det tycker jag inte att den gjorde, utan snarare för stämningen han fick fram i den. Eller kanske är Theorins bäst? Eller kanske…

Nej, som sagt, jag gillade alla men jag tänker inte gå in på handlingen i någon av dem då jag tycker att titlarna sammanfattar innehållet ganska bra.

Jag läste alla fyra på tunnelbanan och det kan jag rekommendera även om det kan bli svårt att koncentrera sig om omgivningen för intressanta samtal. (Jag tycker nämligen att det är ganska roligt att lyssna på vad folk pratar om.) En novell tar dessutom väldigt liten plats i väskan och väger ingenting. Kan inte bli bättre!

 

Hett i hyllan #8

Bokföring enligt Monika skriver:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan? 

I dag har jag valt en bok som är med i min boktolva för i år. En bok med två titlar av Jean-Paul Sartre, Äcklet och Muren, den senare en novellsamling. Jag köpte boken på en bokrea för en sisådär tio år sedan gissar jag. Sartre tackade nej till nobelpriset 1964.

Om Äcklet står det på baksidan:

Efter ett kringflackande liv har Antoine Roquentin slagit sig ned i en liten fransk hamnstad. För att fördriva tiden sysslar han med att fullborda ett historiskt arbete, men det inger honom ingen tillfredsställelse. Historien är död för honom, även hans eget förflutna, och han är oförmögen att upprätta kontakt med det närvarande. Lösryckt ur alla sammanhang grips han av ett oemotståndligt äckel inför sitt eget kroppsliga jag, inför själva existensen av människor och ting.

Och om Muren:

Från den etsande skildringen av några dödsdömdas sista natt under spanska inbördeskriget till den kallt satiriska studien i fascismens psykologi i ”En ledares barndom” – i denna novellsamling gestaltas den moderna människans situation, utlämnad åt tomheten, ensamheten, friheten och ställd inför kravet att i handling välja sin egen roll, sitt eget liv, både politiskt och privat.

Ja, vi får väl se i slutet av året om jag har läst boken då. Just nu lockar den inte alls.

Har du läst Äcklet eller Muren? Eller vad skulle du välja att läsa?

Mistlar och mord – fyra julmysterier

Titel: Mistlar och mord – fyra julmysterier

Författare: P.D. James

Översättare: Ulla Danielsson

Förlag: Wahlström & Widstrand (2016)

Jag hade inte läst något av P. D. James på säkert femton år. Trodde jag, innan jag kom på att jag faktiskt läste När döden kom till Pemberly för inte så länge sedan, 2012 närmare bestämt. Men innan dess var det länge sedan.

Anledningen till att jag lånade den här boken på biblioteket var att den såg ”julig” ut och lite härliga mordmysterier med julkänsla var precis vad jag kände för att läsa. Dessutom passade det mig bra då jag tänkt att en novell om dagen fram till jul är ungefär vad jag hinner med att läsa. Så med början i söndags tog boken slut med sista berättelsen i går.

Mordmysterierna som är med i boken är

• Julens tolv ledtrådar (1996) – Var det självmord eller mördades godsägaren? Dalgliesh hamnar av en slump mitt i fallet och löser det förstås.
• Mistelmorden (1995) – P.D. James fick ofta frågan om hon varit inblandad i en verklig mordutredning och här får vi kanske svaret…
• Ett mycket vanligt mord (1969) – En fönstertittare med makt att vittna till fördel för en man som står anklagad för mord. Hur står det till med samvetet?
• Boxdalearvet (1969) – Är det rätt av Dalgliesh gudfar, tillika domkyrkoprästen att ta emot ”faster” Allies testamenterade pengar; var hon skyldig eller oskyldig till mordet på farfadern för 50 år sedan som hon frikändes från? Dalgliesh löser knuten.

Som synes var den första och sista berättelsen med P. D. James mest kända karaktär Adam Dalgliesh som huvudperson och den som löser ”fallen”. Jag har läst om honom tidigare någon gång men kan inte påstå att det är en deckarkaraktär jag särskilt lagt på minnet.

Första och andra mysteriet utspelas under juletid men så mycket jul var det inte i de andra två berättelserna och det var väl kanske lite snopet men å andra sidan var det mysteriet Ett mycket vanligt mord som jag tyckte bäst om och sämst var faktiskt den första trots jul och allt.

• Om man vill bli överöst med jul och vinter så blir man lite besviken men det finns ju lite snö och lite jul i alla fall så kanske blir man halvnöjd.
• Om man vill kunna gissa hur det ska gå så blir man ganska nöjd.
• Om man vill läsa en lagom lång text i mysfåtöljen om kvällen med en kopp kaffe och en chokladbit till så blir man nöjd.

Kort sagt, fyra berättelser, lite förutsägbara och lite oförutsägbara också. En berättelse åt gången rekommenderas för annars blir det lite kaka på kaka. Gillar du Agatha Christie gillar du nog det här också eller om du är ett fan av Dalgliesh förstås.

 

Bli som folk

Titel: Bli som folk

Författare: Stina Stoor

Förlag: Norstedts (2015)

I måndags fick vi veta vilka böcker som vann årets Augustpriser och då kan jag passa på att påminna om att Bli som folk var en av böckerna som var nominerade till Augustpriset 2015 (Jonas Hassen Khemiri vann med sin Allt jag inte minns i den skönlitterära klassen). Motiveringen till nomineringen av Bli som folk löd såhär:

I nio skenbart odramatiska noveller tecknar Stina Stoor bilden av det glesbefolkade Västerbotten. Här är människorna tvära. Och är som kortfattade. Stina Stoor arbetar med ett dialektalt färgat språk, och är trogen barnets föreställningsvärld. De outsagda orden och halvkvädna visorna uttrycker en burdus respekt för individens självklara rätt att finnas som man är. Bli som folk är inget mindre än en förnyelse av den svenska novellkonsten. Så.

Vi har läst Bli som folk i vår bokcirkel och vi hade vår bokdiskussion i måndags. Jag hade som alltid en plan för hur jag hade tänkt lägga upp läsningen av boken. När jag lånade den på biblioteket hade jag sett ut att jag skulle läsa en novell var tredje dag så skulle jag hinna läsa och dessutom reflektera över novellerna. Blev det så? Nej, det är klart att det inte blev som jag hade tänkt. Det är sällan det blir som jag planerat. I stället läste jag första novellen och sedan läste jag annat och sedan läste jag resten av novellerna under helgen. Ungefär så. Och var det smart? Nej, det var det inte. För då blev det inte det här reflekterandet över de enskilda novellerna utan alla noveller glider mer eller mindre ihop till en enda röra.

Men vad tyckte jag då? Jo, först när jag började läsningen kände jag att oj, det här blir till att läsa i lugn och ro (alltså kvällstid när barnen sover) om jag ska hänga med i alla dialektala uttryck och härliga formuleringar men faktiskt så sjönk jag ganska snabbt in i språket och vande mig. Jag ska inte säga att jag har alla bilder helt klara för mig men det jag kanske missat spelar nog ingen större roll. Känslan jag får efter att ha läst novellerna är att jag skulle vilja krama om och träffa karaktärerna som är med men det jag kommer att minnas längst är nog just språket som jag tycker Stina Stoor har lyckats så bra med och novellen Ojura. Hade gärna varit med på det kalaset…

 

En smakebit på söndag

Dagens smakebit kommer från boken Bli som folk av Stina Stoor.

Stora stadiga Hedda. Brösten åt sidorna ut över magen. Hon hade burit Åsa. Sådär, gått genom gammgräset och stortuvorna med henne på ryggen, ända upp till älglegan där morfarsryggsäcken stilla väntat. Jo, Hedda hade burit. Och sen dragit av blötkläderna och trätt tunnarmarna, och huvudet Åsas, trots droppande hår, in genom rätta öppningarna i en stor orange hellyhansentröja.

Sid 27 ur novellen Gäddan.

Fler smakebitar finns hos Flukten fra virkeligheten, den norska bokbloggen som uppmanar oss att bjuda på smakebitar ur böckerna vi läser men utan att spojla handlingen.