Hett i hyllan, Roman

Hett i hyllan #20

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Så skriver Bokföring enligt Monika och den här torsdagen är min heta bok Valvets hemlighet av Sylvie Crossman och Michel Gabrysiak. Boken är från 1990 men jag skulle gissa att i min hylla har den bott sedan början av 2000-talet. Lite av baksidestexten:

Egypten, på 1000-talet den västliga världens centrum, ett land som blomstrade tack vare sina vidsträckta handelsförbindelser. Judar, muslimer och kristna har levat sida vid sida, men nu hotas jämvikten och toleransen till följd av en ekonomisk kris. 

Med den judiske bankiren och handelsmannen Nahray ben Nissim i spetsen föresätter sig en grupp köpmän att avstyra hotet. De sänder en karavan till Ghana med varor för att köpa guld, som ska stabilisera ekonomin. Hela företaget hotas genom intriger och grymhet från fundamentalistiska muslimer och utländska köpmän.

Jag vet precis varför den är oläst. Den lockar mig helt enkelt inte och jag förstår inte hur boken hamnat i min hylla från början. Kanske tänkte jag att ”det här är säkert intressant” för på baksidan står även att boken har en verklighetsbakgrund. Med bl.a. brev och diverse andra dokument ska författarna återskapat ett ”kritiskt skede i Egyptens historia”.

Okej, jag ska påbörja den här boken i år. (Ha, säkert!) Jag lär väl märka ganska snabbt om det är en bok jag vill läsa eller om det är ett tack, men nej tack och då är det verkligen på tiden att den får vandra vidare och ge plats åt en annan bok.

Standard
Hett i hyllan, Roman

Hett i hyllan #19

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Ja, det är alltså torsdag nu igen och dags för Monikas Hett i hyllan. Den här veckan har jag valt Lewis resa av Per Olov Enquist. Jag har bara läst två böcker av Enquist tidigare, Livläkarens besök och Ett annat liv men det är en författare jag länge tänkt att jag vill läsa mer av och den här boken har jag haft i hyllan i flera år.

Lewis resa är en roman om en svensk imperiebyggare och hans livsverk.

Två stora folkrörelser präglade det svenska 1900-talet: arbetarrörelsen och den kristna väckelsen. PO Enquist skildrade den förra i Musikanternas uttåg (1978), i Lewis resa är det väckelserörelsen som står i centrum, och särskilt dess ledare Lewi Pethrus, skaparen av den svenska pingströrelsen.

PO Enquist – själv ett Guds barnbarnfrån Västerbotten – skildrar Lewis väg från arbetarpojke med drömmar om att bli proletärförfattare till maktmedveten andlig ledare. Romanens dramatiska kulmen är Lewis förhållande till skalden och förkunnaren Sven Lidman, länge hans främste bundsförvant, sedan hans bittraste fiende.

Lewis resa är 1900-talet sett genom den kameralins som kallas väckelsen. (Från baksidan.)

Har du läst den här boken eller andra böcker av PO Enquist? Har du någon favorit?

Standard
Memoarer/biografier, Roman

Förändring

Titel: Förändring (Change)

Författare: Mo Yan

Översättare: Lennart Lundberg

Förlag: Tranan (2013)

Vad som lockade mig att läsa den här boken är förstås det faktum att Mo Yan tilldelats Nobelpriset (2012) och en bok av det här formatet är det perfekta valet när det gäller att stifta bekantskap med en ärad pristagare.

Trots det lilla formatet har boken legat oläst en lång tid (se bara bilden med apelsiner, det var ett bra tag sen vi hade det hemma men jag är för lat för att ta en ny bild!) men eftersom det börjar bli dags att lämna igen den och för att jag ville ha något snabbläst så att jag kan börja på någon ny bok när påskutmaningen kör igång i morgon så tog jag då äntligen tag i denna lilla bok.

Det är en blandning av memoar och roman det här. En mycket lättläst bok. När jag satt och läste den var det som att sitta och höra någon berätta om sitt liv med några valda anekdoter. Mo Yan berättar om hur han blev utslängd ur skolan, kommer in i militären, börjar undervisa och skriva. Han berättar om återkommande personer och om hur samhället i Kina förändrats.

Det var en trevlig bok, kanske inte en bok som lämnar något större avtryck hos mig men som en introduktion till ett nytt författarskap funkar den utmärkt. Jag läser gärna något mer av Mo Yan.

Du får gärna lämna något tips om du har en särskild bok att rekommendera av honom.

 

Standard
Roman

Blybröllop

Titel: Blybröllop

Författare: Sara Paborn

Förlag: Brombergs (2017)

Blybröllop är Sara Paborns fjärde roman och eftersom jag har läst hennes tidigare romaner och tyckt om dem var jag förstås nyfiken på hennes nya bok. Jag tror att det här är en bok jag med största sannolikhet hade läst även utan det positiva bagaget för Blybröllop har något som en bokälskare som jag gärna läser om. En bibliotekarie i huvudrollen!

Jag vet, visst är det lockande! Och får man sen veta att den här bibliotekarien har mord i sinnet, ja då är det väl inte konstigt att en blir lässugen?

Irene är vår kära bibliotekaries namn och hon är sedan nästan 40 år gift med kabeldragaren Horst. Denne Horst ger inte ett vidare sympatiskt intryck och när han slängt Irenes älskade böcker då är dagarna räknade. Nja, mer eller mindre.

Det är inte så att Irene gått och funderat på att ta Horst av daga men när hon av en slump hittar blytyngder i en låda med gamla gardiner så börjar hennes nya liv som kemist ta form. Gott om tillgång på böcker om gifter, ja, rena receptböcker, hittar hon lätt på biblioteket och när Horst trillar och bryter benet och blir sängliggande då tar hon hand om honom så fint. Kaffe med blysocker smakar så gott, så gott och varför inte lite i philadelphiaosten på smörgåsen också?

Irenes liv på biblioteket är också i upplösning. Den unge chefen tycker att en karaokehörna är en bra idé och nu är det slut med eget arbetsrum, nu är det korgar och valfri plats på biblioteket som gäller. Men du får säkert ta två korgar om du vill, får Irene veta av en kollega.

Det här är en svart komedi om kvinnlig frigörelse och jag både myser, fnissar och skrattar gott. Sara Paborn är duktig på att få till härligt vassa formuleringar, både när det gäller Irenes privatliv med Horst men också hennes arbetsliv. Det är roligt att läsa om Irenes kreativa metoder att rensa ut vad hon tycker, undermåliga böcker från biblioteket.

Falskt beskriven kärlek, spekulativt frossande i våld och urtråkiga memoarer – alltihop försvann i pappersåtervinningens grovkäftade kvarn. Tanken på att dessa pekoral skulle kunna bli nya vita blad för någon bättre skriftställare än de själva gjorde mig på gott humör. Nästan på lika gott humör som tanken på att de kunde bli dasspapper. (sida 9)

Den här boken gjorde mig på gott humör och ibland är det precis vad jag vill ha av en bok.

 

Standard
Klassiker, Roman

Professorn

Titel: Professorn (The Professor)

Författare: Charlotte Brontë

Översättare: Anna-Karin Malmström Ehrling & Per Ove Ehrling

Förlag: Modernista (2016)

Professorn var den första bok som Charlotte Brontë skickade in till förlag men den refuserades då och publicerades första gången 1857, två år efter hennes död.

Jane Eyre ser jag som en av mina favoritböcker då det är en bok jag gärna läser om, även om det nu var länge sedan. Villette läste jag förra året och den tyckte jag också mycket bra om. Självklart ville jag då också läsa Professorn av Charlotte Brontë.

Jag började på boken för nästan två månader sedan, läste drygt 70 sidor och sedan tog det stopp och annat kom emellan. Jag var tvungen att prioritera andra böcker, en resa och lusten att läsa vidare i Professorn var inte så stor. Hade det varit en bok av någon annan än Charlotte Brontë hade jag säkert inte läst vidare men eftersom jag inte föll direkt för Villette heller utan ”förälskelsen” kom smygande så ville jag ändå inte ge upp om Professorn.

Professorn handlar om den föräldralöse William Crimsworth som börjar arbeta hos sin äldre bror. Brodern behandlar honom illa och Crimsworth söker sig till ett annat land där han har tur att få anställning som lärare, först på en skola för pojkar och sedan också på grannskolan som är enbart för flickor. Där blir han förtjust i föreståndaren Zoraïde Reuter men hon visar sig vara hemligt förlovad med föreståndaren för pojkskolan. Han känner sig lurad av dem bägge och behandlar dem med lågmält förakt. Han blir sedan förtjust i Frances, kvinnan som är anställd som knypplingslärare på flickskolan men Reuter som ser henne som en konkurrent ser till att hon slutar.

Boken börjar med ett brev där man får mycket av William Crimsworth bakgrund förklarad. Det var inte någon inledning som fångade mig. En annan liten petitess som störde mig otroligt mycket i läsningen av Professorn var staden som hela tiden benämndes med x. Som tur var lämnade han staden x och x-shire och då nämndes inte x lika flitigt.

Crimsworth är inte en särskilt sympatisk karaktär men han är ärlig och rättskaffens. Hans människosyn är inte den bästa och många människor som kommer i hans väg beskrivs med väldigt elaka ord. Det är egentligen inte förrän han börjar visa lite mer positiva känslor som jag tycker att boken vänder och blir något jag faktiskt vill läsa även om det också är ganska roligt att läsa alla elakheter som ändå är ganska härligt formulerade. Sista 30 sidorna känns som en transportsträcka där det kunde ha räckt med orden ”slutet gott allting gott”. Eller något liknande.

Jag är glad att jag läste ut Professorn men det är inte en bok jag kommer att återvända till fler gånger. Då läser jag hellre Jane Eyre och Villette och har man inte läst något av Charlotte Brontë tidigare så tycker jag inte att man ska välja Professorn. Det kan vara avskräckande.

Ett betyg på det hela skulle väl landa nånstans i mitten på valfri skala.

 

Standard
En smakebit på söndag, Roman

En smakebit på söndag

Mari med den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med oss av böckerna vi läser.

Ja, det blev en söndag den här veckan också och jag tänkte dela med mig av Sara Paborns senaste bok Blybröllop. Även om jag hunnit en bit tänkta jag bjuda på bokens inledning.

Nej, det var bäst det som hände, även för honom själv. Hur roliga skulle de följande tio, tjugo åren ha blivit med den hälsan – och det sinnelaget? Inte så värst roliga skulle jag vilja påstå. Det hade bara varit ett upprätthållande, en långsam död, mer utdragen än den han fick. Han hade minsann ett bra liv, annat kan man inte säga. Behövde aldrig tänka på någon annan än sig själv. Åt när han fick lust, osunda mängder. Somnade innan huvudet hunnit landa på kudden – tvärt och fort. Snarkade beskäftigt som för att påminna omvärlden om att han minsann fanns till fastän han sov. Han hade all rätt at ta plats!

Själv sover jag tyst, men jag drömmer desto livligare. Horst mindes aldrig en dröm. Det var nära att jag själv strök med, men jag klarade mig undan med en hårsmån.

Det var verkligen i elfte timmen.

Standard
Boktolva, Roman

De behövande

Titel: De behövande

Författare: Helena von Zweigbergk

Förlag: Norstedts (2016)

Jaaa! Nu har jag läst en bok av en författare som jag har med i min boktolva. Neeej! Jag lånade boken på biblioteket i stället för att läsa någon av böckerna jag har i hyllan.

Anledningen till att det nu blev den här boken stavas SLUMPEN. Jag var på biblioteket och då var den här boken frontad i nyhetshyllan, jag kom på att jag har Helena i min boktolva och jag mindes också att hon pratade om den här boken på Books & Dreams som jag var på, när det nu var, och att den verkade intressant. Vips, fick boken följa med hem och jag började läsa den på t-banan eftersom den är i perfekt format om man inte har så stor handväska.

Birgitta och Louise. Mor och dotter. 67 år och 32 år. (Om jag minns rätt.) En mor-dotter-relation som på ytan ser bra ut men som skaver en del. När Louise berättar att hon stött på Tom ute på stan, Birgittas gamla kille är det mycket som vill upp till ytan. Men vems minne är egentligen sant? Kapitlen varvas mellan Birgitta och Louise som berättare.

Ja, jag kan se att det är en välskriven bok (dock en del korrfel). Helena von Zweigbergk skildrar både mor och dotter på ett bra och trovärdigt vis och egentligen är de nog mer lika än vad de själva inser. Det är också intressant att man som läsare får följa bådas tankar och perspektiv i stället för att bara få en persons ”syn på saken”.

Men nej, jag kände mig väl inte särskilt engagerad i den här boken om jag ska vara ärlig. Jag tror att jag kommer tycka bättre om Zweigbergks andra romaner som jag har i hyllan för det här med relationer gör hon bra. Jag tror att en anledning till att jag inte faller som en fura för just den här boken är längden. Jag, som vanligtvis hyllar kortromaner tycker att den här väger för lätt. Jag vill ha lite mer…

Sen begriper jag mig inte alls på omslaget men det är en helt annan historia.

Standard