Historia, Memoarer/biografier, Samhälle

Vid avgrunden

Titel: Vid avgrunden (Into that Darkness)

Författare: Gitta Sereny

Översättare: Nille Lindgren

Förlag: Ordfront pocket (2000)

 

”Är det korrekt att säga att ni vande er vid utrotningen?”
Han tänkte efter. ”Om sanningen skall fram”, sa han sedan, eftertänksamt, ”så vande man sig vid den.”
”Efter några dagar? Veckor? Månader?”
”Månader. Det dröjde flera månader innan jag kunde se dem i ögonen. Jag förträngde det genom att försöka skapa något speciellt: en trädgård, nya baracker, nya kök, vad som helst bara det var nytt: frisör, skräddare, skomakare, snickare. Det fanns hundratals sätt att glömma det – och jag använde mig av dem alla.”
”Men om ni kände så starkt måste det väl ändå ha funnits tillfällen, kanske på nätterna, i mörkret, då ni inte kunde låta bli att tänka på det?”
”Enda sättet att överleva var att dricka. Jag tog ett stort glas konjak med mig när jag gick och lade mig, varje kväll, och jag drack.”
”Ni undviker frågan.”
”Det var inte meningen. Ja, tankarna trängde sig på. Men jag tvingade bort dem och koncentrerade mig på arbetet. På arbete, arbete och mer arbete.”
”Är det riktigt att säga att ni i slutänden inte betraktade dem som människor?”
”Under en resa i Brasilien många år senare”, sa han med en djupt koncentrerad min som avslöjade att han återupplevde resan, ”stannade tåget mitt framför ett slakthus. När kreaturen i fållorna hörde tåget kom de fram till stängslet och ställde sig och glodde på det. De trängdes alldeles utanför mitt fönster och såg på mig genom stängslet. Jag tänkte: Det är ju precis som i Polen, det var exakt så där människorna tittade, godtroget, alldeles innan de hamnade i konservburkarna …”
”Konservburkarna?” sköt jag in. ”Vad menar ni med det?” Men han fortsatte som om han inte hörde mig, utan att svara.
”…Jag kunde aldrig förmå mig att äta konserverat kött efter den dagen. Deras stora ögon … som såg på mig … utan att veta att de strax skulle vara döda.” Han tystnade. Hans ansikte var härjat. I det ögonblicket verkade han gammal och sliten och verklig.
”Så ni betraktade dem inte som människor?”
”Gods”, sa han med tonlös röst. ”De var gods, kollin.” Han lyfte och sänkte händerna i en uppgiven gest. Vi hade båda sänkt rösten. Det var ett av de få tillfällen under våra veckolånga samtal då han inte försökte dölja sin förtvivlan och hans hopplösa sorg fick mig för ett kort ögonblick att hysa medlidande.

 

Franz Stangl blev intervjuad av Gitta Sereny i fängelset, där han satt dömd som medskyldig till mord på minst 900.000 människor. Stangl var kommendant i Treblinka.

En hemsk men mycket intressant bok som jag har läst under året.

Standard
Memoarer/biografier, Samhälle

Den sista flickan

Titel: Den sista flickan – Berättelsen om min fångenskap och kamp mot Islamiska staten (The Last Girl. My story of captivity, and my fight against the Islamic State)

Författare: Nadia Murad

Översättare: Manne Svensson

Förlag: Albert Bonniers Förlag (2018)

Det här är en bok som jag hoppas att många väljer att läsa eftersom det är en viktig bok. Det är också en väldigt bra bok. Intressant, välskriven och förstås berörande men utan att bli kletig och sentimental.

2018 tilldelades Nadia Murad och Denis Mukwege Nobels fredspris ”För deras insatser mot användandet av sexuellt våld som vapen i krig och väpnad konflikt”.

Nadia Murad växer upp i den yazidiska byn Kocho i norra Irak. En dag kommer IS dit och mördar männen och tar Nadia och andra kvinnor till fånga. De blir sexslavar och brutalt utnyttjade och misshandlade av IS-soldater. En dag lyckas Nadia fly och får hjälp att ta sig till tryggheten. Hon döljer först vad hon varit med om eftersom hon är orolig hur det ska tas emot av de överlevande släktingarna men till slut berättar hon för alla vad hon har varit med om.

Med Naomi Aldermans bok Makten i färskt minne kunde jag inte låta bli att tänka lite på den under läsningen. Tänk ändå om kvinnor var fysiskt överlägsna männen. Tänk om dessa yazidiska kvinnor hade haft ”härvor” som väckts att försvara sig med.

Jag har funderat på hur kvinnor som är anhöriga till (i det här fallet) IS-soldater kan leva med att deras söner, bröder och fäder utsätter andra kvinnor för något så fasansfullt som upprepade våldtäkter och grov misshandel och i boken finns exempel på både kvinnor som inte verkar bry sig ett skvatt till en kvinna som faktiskt väljer att hjälpa den tillfångatagna sexslaven även fast det kräver att hennes man dör.

Nu tänker jag inte skriva mer än LÄS BOKEN!

Standard
hbtqi, Samhälle

No tears for queers

Titel: No tears for queers – ett reportage om män, bögar och hatbrott

Författare: Johan Hilton

Förlag: Atlas (2011)

För några dagar sedan skrev jag om kort eller lång startsträcka vad gäller böcker, främst böcker jag då har i min ägo. Vad som får mig att snabbt vilja läsa en bok och vad som kan få mig att vänta och dra ut på det evighetslänge. No tears for queers är en bok som jag direkt ville läsa. Jag köpte den i söndags och påbörjade den i måndags och nu är den utläst.

Varför lockade den så?

Jag läste Johan Hiltons bok Monster i garderoben 2016 och det var en av toppböckerna jag läste det året så när jag av en slump hittade No tears for queers i hyllan (felplacerad) på Stadsmissionen blev jag såklart nyfiken. Det är en bra titel, boken är snyggt formgiven och givetvis blev jag intresserad av ämnet.

Vad är det för bok?

Det är en reportagebok som tar upp och väver samman tre mord på homosexuella män. Mordet på Matthew i Wyoming, USA, Johan i Katrineholm och Josef i Göteborg. En bok om gärningsmännen. En bok om bögen som utmanar mansrollen och som andra män tar sig rätten att bruka våld mot.

Levde den upptill förväntningarna?

Absolut! Mycket välskriven och intressant bok och jag skulle gärna läsa fler böcker av Johan Hilton.

 

Kanske gör Theo det enda han lärt sig att göra i en hotfull situation när Johan visar honom sitt sexuella intresse. Han slår tillbaka. Trots att hotet bara finns i hans huvud. Därför hugger han och skär i mannen som hotar att beröva honom hans manlighet, mot bögen som hotar att göra honom till mindre man, till kvinna, till… en sådan som fjollor stöter på. En riktig karl måste kunna ta till våld när det behövs. Dyngrak, vansinnig och desperat hugger och hugger och hugger han. Endast genom att utplåna hotet kan hans manliga heder återupprättas. (Sid. 197)

 

Standard
En smakebit på söndag, Historia, Memoarer/biografier, Samhälle

En smakebit på söndag – Vid avgrunden

Vilken härlig söndag det har varit! Vi passade på att ta en cykelpromenad och hade picknick innan det var dags för Lilly att gå på kalas.

Jag har suttit på balkongen och läst boken jag tänkte dela med mig av i dag. Det kändes faktiskt lite konstigt att sitta och ha det så bra och samtidigt läsa om något så fasansfullt. Min smakbit kommer från sida 86 i boken Vid avgrunden av Gitta Sereny. I boken intervjuas Franz Stangl, en av ledarna för förintelselägren under andra världskriget, och andra, för att försöka förstå hur människor kan förmås till så hemska handlingar.

Frågan om dödshjälpsprogrammets roll som en förberedelse till förintelsen av judarna och om hur människorna som var involverade i båda dessa verksamheter utvaldes har aldrig blivit ordentligt utredd.

Jag menar att detta är en ytterst viktig fråga när man vill bedöma de enskilda individernas ansvar och det var främst för att diskutera detta problem som jag sökte upp Dieter Allers. 

När andra världskriget bröt ut arbetade den unge juristen Allers på inrikesdepartementets utbildningsavdelning. När han mobiliserades skickades han till Polen som sergeant, med uppgift att utbilda rekryter. ” Meningen var att jag skulle ha gått på officersutbildning”, sa han, ”men i november 1940 stötte min mor på Werner Blankenburg på gatan i Berlin. När hon berättade vad jag gjorde sa han:’Det är ju befängt. Det finns ett arbetstillfälle för en jurist på min avdelning. Jag ska fixa in honom.’ Det var så jag hamnade på T4. När Brack och Blankenburg en månad senare informerade mig om mitt jobb”, fortsatte han, ”så betonade de särskilt att tjänsten var tidsbegränsad till ungefär ett halvår. Jag trodde att jag skulle tvingas dra på mig uniformen igen i juli eller augusti.”

”De talade naturligtvis om vad tjänsten gick ut på; vad hade ni för syn på den moraliska aspekten av uppgiften?”

”Vad mig anbelangade så var frågan om dödshjälp inte ny. Jag hade läst en hel del om problematiken. Herregud, den har ju diskuterats och varit på vippen att införas i århundraden. Det som var avsikten då har blivit totalt snedvridet sedan dess.”

Dödshjälpsprogrammet gick ut på att ge dödshjälp till mentalt sjuka och handikappade. Det var väldigt många som fick denna dödshjälp, med andra ord; avlivades för att de inte skulle belasta samhället men under förevändningen att det var av ”barmhärtighet”, deras liv var ju ändå inte meningsfulla. Det kan ses som en förberedelse till vad som komma skulle…

Den här veckan är det Astrid Terese med Betraktninger – tanker om bøker som håller i smakbitarna. Den enda regeln som gäller är inga spoilers!

 

Standard
Memoarer/biografier, Samhälle, Serie/grafisk roman och sånt där tecknat

Livets ord del 2: Förnyad & befriad

Titel: Livets ord – Mina tio orimliga år som frälst del 2: Förnyad & befriad

Författare: Thomas Arnroth

Förlag: Galago (2018)

För två somrar sedan läste jag Thomas Arnroths första seriebiografi om hur han gick med i Livets ord. Häromdagen kom jag på att jag nog var nyfiken på att läsa fortsättningen och reserverade boken på biblioteket och i dag kunde jag hämta ut den och ja, den var snabbläst.

Boken börjar med att Thomas 1986 flyttar till Uppsala och börjar i Livets ords bibelskola. Precis som i förra boken är det även rena textavsnitt där man som läsare får lite mer information om exempelvis de olika ledare som är engagerade på olika sätt i Livets ord. Det finns även sidor med löpsedlar och texter ur tidningar om Livets ord och jag tycker att dessa avsnitt är intressanta och ger boken lite extra som tidsdokument betraktat.

Thomas sväljer alla konstigheter med hull och hår och allt som pastor Ulf säger måste vara rätt och riktigt och det fascinerar mig. Jag gissar att det är den fascinationen som gör mig nyfiken på den här typen av böcker och ja, av människorna då, jag vill liksom försöka förstå. Vilket Thomas Arnroth också försöker göra såhär i efterhand.

 

 

Standard
Filosofi, Samhälle

Jag blir fånigt glad

när jag går in på biblioteket och på nyhetshyllan hittar precis den bok jag gått och tänkt på. Jag ställde mig i kö för att läsa just den här boken men tog bort reserveringen för att den kändes för hopplöst lång. Nu har jag två veckor på mig att läsa Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde. Verkar mycket intressant!

 

Standard
Filosofi, Samhälle

En smakebit på söndag

Mari med bloggen Flukten fra virkeligheten håller i veckans smakebitar då vi delar med oss av böckerna vi läser och kanske hittar böcker vi inte visste fanns. Utan spoilers förstås!

Kommunen bestämde att alla barn på förskolorna skulle få en lässtund varje dag. Vi tycker läsningen är viktig och tyckte det var ett bra beslut, även om barnen på vår förskola nog redan fick en lässtund varje dag. Kommunens beslut innebar att lässtunden nu skulle säkerställas. Det innebar dock att vi var tvungna att organisera hela dagen efter dessa lässtunder. Vi kunde inte längre låta dem uppstå spontant. Vi upptäckte också att vi slutade sjunga med barnen, och det blev mindre rim och ramsor. Allt för att vi skulle kunna redovisa säkerställda lässtunder. När jag upptäckte alla dessa negativa effekter slutade jag ”säkerställa” och återgick till vårt spontana läsande. Mitt ansvar är först och främst mot barnen, inte mot byråkrater på kommunen. (Förskollärare)

Utdraget ovan är från sidan 29 ur Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde av Jonna Bornemark som jag precis har börjat läsa. Jonna Bornemark är filosof och i den här boken skriver hon om dagens samhälle som är så fixerat vid allt som är mätbart men visar på alternativ utifrån tre tidigare (Cusanus, Bruno och Descartes) filosofer.

Den här boken tycker jag verkar väldigt intressant och utdraget valde jag eftersom det både tar upp läsning och mitt blivande yrke. Det här är dock inte en bok som hör till min kurslitteratur utan den är högst frivillig.

Standard