Ungdomsbok

Saker ingen ser

Titel: Saker ingen ser

Författare: Anna Ahlund

Förlag: Rabén & Sjögren (2017)

Nej, jag tycker inte lika mycket om Saker ingen ser som jag gjorde om Du, bara. Å andra sidan tyckte jag väldigt mycket om Du, bara så det säger kanske inte så mycket om min inställning till Saker ingen ser.

Jag tycker att Saker ingen ser har en ganska smart berättarteknisk utgångspunkt. Vid nyår kommer Sebastian på att hans nyårslöfte ska vara att kyssa en ny person varje månad. Okej. Då förstår vi som läsare att vi ska få vara med om ett år i den här boken. Som läsare förstår vi också att det kan bli problem med det nyårslöftet.

Sebastian är bara en av personerna vi får följa i boken och han kysser både tjejer och killar och det är ingen som lyfter på ögonbrynen för den sakens skull eller på något vis tråkar honom. Det tycker jag är bra. Som person känns Sebastian omogen och lite dryg. En sån där kille som vet om att han är snygg och kan charma människor och som därför inte anstränger sig ett dugg om han inte har lust. Rätt så odräglig med andra ord.

Förutom Sebastian får vi följa några andra personer som ingår i hans kompisgäng eller går på samma skola. Johannes som läser Karin Boye och försöker måla. Boye och måleri som hans storasyster tyckte om. Hon som begick självmord.

Yodit som är den senaste i kompisgänget och försöker hitta sin plats. Hon målar också.

Fride och Miriam som är ett par. Ett tag i alla fall.

Linn som gillar vintageklänningar och är kompis med en gammal tant. Tvillingbrorsan Aron som går natur och lyssnar bl.a. på The Cure.

Den var okej, den här boken. Det händer inte sådär jättemycket utan vi får följa ungdomarnas vardag månad för månad. Jag tycker om Saker ingen ser men jag känner inte att jag kommer någon av karaktärerna riktigt nära. Jag hade föredragit färre och djupare karaktärer. Hellre mer Yodit och Johannes och skippa Fride och Miriam som är tråkiga och onödiga karaktärer. Det känns som att de får vara med bara för att en karaktär ska få vara ”hen”.

Och just ja, sexet. Det är massa sex i den här boken också och för det mesta väldigt problembefriat. Här är det sex utan kroppsnojor. Skönt men kanske inte helt trovärdigt, egentligen.

Annonser
Standard
Fantasy, Ungdomsbok

Visheten vaknar

Titel: Visheten vaknar

Författare: Elin Säfström

Förlag: Gilla böcker (2017)

Jag vill börja med att säga tack! Tack Elin för att du har skrivit en bok som lämpar sig ypperligt om man vill ta sig ur en lässvacka!

I våras läste jag En väktares bekännelser som är första boken om Tilda Modigh. Hon är väktare och hennes uppgift är att hålla ordning på Stockholms rådare; troll, tomtar, älvor med flera så att de inte blir upptäckta och avslöjade av vanligt folk.

I Visheten vaknar är det trollen som är i farten. De ska fira Vishetens dag, en gammal högtid som kräver människooffer vilket Tilda och hennes mormor, som också är väktare, förstås måste förhindra. Dessutom har en vittra blivit kidnappad, Tildas hund Dumpe blivit sjuk och mamman har börjat dejta en naturälskande hurtbulle. Samtidigt är Tilda en vanlig sextonåring med allt vad det innebär med kompistrassel och kärleksbekymmer.

Älvpojken Vide finns med även i den här boken och han är allt bra charmig, tycker jag men så är det förstås Hakim. Hakim är kär i henne men vad tycker Tilda egentligen om honom?

Som det framgår av min inledning så är det här en bok jag tycker om. Jag minns att jag reagerade på berättartonen när jag läste första boken men att jag kom fram till att jag gillade den pladdriga tonen för att den kändes så rätt med Tilda som berättare. Att börja läsa den här boken var att återse en kär bekant och det är samma berättarton som gäller. Sedan måste jag tillägga att vardagen blir lite roligare när man tänker sig att A-lagarna man ser i parken och skränande fotbollshuliganer egentligen är troll. Vi ser det bara inte…

Standard
En smakebit på söndag, Ungdomsbok

En smakebit på söndag

Det är söndag och dags att göra som många andra, nämligen dela med mig av en smakbit. Det är Mari med Flukten fra virkeligheten  som uppmanar oss till det men förstås utan att avslöja för mycket. Inga spoilers, tack!

Det var några söndagar sedan jag var med och bjöd på en smakbit men nu har jag äntligen kravlat mig upp ur lässvacketräsket och ser fram mot en ordentlig läshöst när det är mer tillåtet att sitta inne och läsa då vädret utanför är regnigt och trist. Som i dag. Det har regnat mer eller mindre hela dagen.

I går läste jag ut Saker ingen ser av Anna Ahlund och min smakbit kommer från sidorna 314-315.

– Ditt problem är att du aldrig har lyssnat på dem.

– Jag har lyssnat på The Cure, säger Sebastian.

– Närdå?

Sebastian knäcker knogarna och låtsas tänka efter. Aron föser undan sin lugg.

– Säg en låt.

Sebastian kliar sig på kinden.

– Eh.

Aron väntar, och börjar skratta när Sebastian inte svarar.

– Jag visste det, säger han. Du har inte ens hört dem.

Han går fram till sängen, sätter sig och drar åt sig datorn.

– Jag är bara dålig på titlar, säger Sebastian. Jag kan ju ha hört en låt utan att veta vad den heter.

– Ja, eller hur, säger Aron utan att titta upp. Sjung en, då.

– Eh. Sebastian försöker nynna på en låtsasmelodi. Humtidum, ooh, sad sad, ooh.

Aron tittar upp från datorn. Det rycker i hans mungipa.

– Humtidum?

Hans röst är låg och raspig.

– Ooh, sad sad, ooh, säger Sebastian.

 

1992 köpte jag mina första cd-skivor när jag var på språkresa i England (innan jag ens hade en cd-spelare) och The Cure var en av dem, tillsammans med Guns´n roses och hits från 60-talet. Hyfsat blandad musiksmak. Jag var förstås tvungen att lyssna på The Cure när jag läste Saker ingen ser. Fungerade mycket bra som soundtrack/bakgrundsbrus kan jag säga.

Standard
En smakebit på söndag, Ungdomsbok

En smakebit på söndag

Söndag igen och det innebär att jag gör som Mari med norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss till. Delar med mig av vad jag läser, med små smakbitar, spoilerfritt förstås!

Jag är den här söndagen ganska generös för jag tänkte slå på stort och bjuda på två smakbitar. Den första smakbiten kommer ur boken Vända världen rätt (Holding up the Universe) av Jennifer Niven. Det är en ungdomsbok som jag läste ut i går och som jag tyckte väldigt mycket om.

Jag mal vidare, med Bailey som hejarklack, ända tills luften går ur mig. Jag sjunker ner på sängen och säger: ”Varför bryr sig folk så mycket om hur stor jag är?” Hon svarar inte, tar bara min hand och håller den. Hon behöver inte svara, för det finns inget svar. Utom att bara små människor – de som är små på insidan – inte tycker om att man är stor. (Sida 127)

Den andra boken tänkte jag påbörja i dag och anledningen till att jag väljer att läsa den just nu är att det var Libbys (smakbiten ovan) favoritbok. Jag gillar när en bok leder till en annan på det viset. Boken är We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson. När jag köpte den gick jag helt på omslaget och nu ser jag fram emot att läsa den. Den börjar så här:

My name is Mary Katherine Blackwood. I am eighteen years old, and I live with my sister Constance. I have often thought that with any luck at all I could have been born a werewolf, because the two middle fingers on both my hands are the same length, but I have had to be content with what I had. I dislike washing myself, and dogs, and noise. I like my sister Constance, and Richard Plantagenet, and Amanita phalloides, the deathcup mushroom. Everyone else in my family is dead. 

Så nu ska jag dricka mitt morgonkaffe och passa på att läsa min bok i lugn och ro innan resten av familjen kommer upp.

En fortsatt trevlig söndag till er alla!

 

Standard
Slukaråldern, Ungdomsbok

Ellen, dellen

Titel: Ellen, dellen

Författare: Maria Gripe

Förlag: Modernista (2017)

Ellen, dellen publicerades första gången 1974.

Maria Gripe var en av mina favoritförfattare när jag var barn men jag tror inte att jag läste Ellen, dellen då. Det var alltså inte av nostalgiska skäl jag valde att läsa boken nu. Det bara blev så. Den stod frontad på biblioteket och sånt faller jag ganska lätt för…

Många av Maria Gripes böcker handlar om ett identitetssökande och det gör Ellen, dellen med. Boken handlar om högstadieeleven Fredrika som byter personlighet och brottas med vem hon egentligen är.

Jag tycker väldigt mycket om Fredrikas pappa. Pappan som inte håller måttet och som Irma sparkar ut. Irma är Fredrikas mamma men hon vill att barnen ska säga Irma och inte mamma till henne. Irma är en lyckad människa, en förebild och det är Florence och Filip också, Fredrikas syskon. De har många vänner och vet hur man för sig. Fredrika håller sig för sig själv och trivs med det men en dag bestämmer hon sig för att ta plats. Hon vet hur man tar för sig, det har hon sett Irma göra i hela sitt liv och hon blir utan konkurrens klassens ledare. När hon en dag tycker att det är fånigt att skratta åt klasskamraten Britt tystnar de andra i klassen allt eftersom och Britt söker sig till Fredrika. Det var inte riktigt vad Fredrika tänkt sig men hon tar ändå Britt under sina vingar.

Det är en hoppfull bok men med mörka drag. Pappan som var lycklig till dess han fyllde 18 men sedan dess varit mer eller mindre olycklig. Föräldrar som varken ser eller uppskattar sina barn. Boken kom ut 1974 men när jag började läsa den kände jag att boken i vissa delar kunde vara skriven i dag med Irma och Florence som starka feminister.

Jag tyckte om Ellen, dellen men mina favoriter från barndomen håller jag av mer. Jag vet inte hur många gånger jag satt i köket och käkade ostmackor och samtidigt läste böckerna om Hugo och Josefin. 

Standard
Dystopi, Ungdomsbok

The Selection 1 2 3

Titlar: The Selection: Ceremonin (1), Eliten (2), Den utvalda (3)

Författare: Kiera Cass

Översättare: Carina Jansson

Förlag: B. Wahlströms (2016 & 2017(del 3))

Jag kunde inte låta bli att låna hem de här böckerna när jag såg dem i bibliotekshyllan. Jag trodde att det var en trilogi men så var det visst inte. Två delar till finns det och fjärde delen kommer på svenska nu i dagarna. Men det är med andra personer (tror jag) så nog kan man läsa de här böckerna som en trilogi utan att läsa kommande böcker tänker jag.

Efter en sådan läsupplevelse som Den underjordiska järnvägen var ville jag ha lite raka motsatsen. Med det menar jag inte att jag ville läsa ”skit” utan mer att jag inte ville läsa en roman utan i stället byta genre helt för att inte bli besviken över att läsa en bok som inte var lika bra som den jag precis läst. Så då började jag läsa Ceremonin. Slukade den och slukade de bägge andra böckerna också när jag ändå var i gång under helgen.

Någon har sagt mig att det är beroendeframkallande att titta på Bachelor och så var det att läsa den här trilogin. Handlingen är som i Bachelor också. I det här fallet är det en prins som ska utse sin tillkommande bland 35 tjejer. Det sägs att det är en lottdragning där slumpen avgör vilka som kommer till slottet för att ”vinna” prinsen men riktigt så är det inte. Många är redan valda på förhand. Tjejerna kommer från olika skikt i samhället och alla i landet är graderade i en skala 1-8 där åtta är det lägsta. America kommer från en konstnärsfamilj och är en femma. Hon är musiker.

Människor är inte fria att gifta sig hur som helst över gränserna och America och Aspen som är en sjua har smugit och träffats i smyg i två år. Han uppmuntrar henne att söka till Urvalet och hela hennes familj vill det också men själv är America inte intresserad av det. Hon är inte intresserad av prinsen utan ser fram mot ett liv med Aspen.

Sen blir det förstås inte så.

Det är en dystopisk lättvariant med en förtryckarregim och rebeller i söder och norr och mycket är som böcker av det här slaget är med en självständig tjej i huvudrollen, bitchen finns förstås och givetvis fin vänskap. Jag är lättfångad och har en trevlig lässtund även om det inte är högklassig litteratur direkt.

Omslagen känner jag mig lite splittrad till. Jag gillar färgerna men poserna på första och sista boken är väldigt märkliga tycker jag. Särskilt eftersom America, ja, vad jag tycker om namnet lämnar jag osagt, inte ger intryck av att vara en poserande person utan väldigt naturlig och reagerar snabbt utan att tänka på eventuella konsekvenser.

Standard
Ungdomsbok

Gudarna

Titel: Gudarna

Författare: Elin Cullhed

Förlag: Natur & Kultur (2016)

Janne (Jane), Bita och Lilly bor i Tierp. Det är Janne (16 – 17 år) som är berättaren. Bita är en feministisk aktivist (heja!) och Lilly är en supersnygg tjej som är tillsammans med Daniel ”As” som misshandlat henne och gått alldeles för långt i deras BDSM-förhållande. De vill inte kalla sig för tjejer längre för det är ingen pondus i det. SLÅ IHOP BRUDAR MED GUZZ OCH DU FÅR GUDAR. (sida 11) Och nu är det dags att hämnas.

Gudarna har hyllats av många och eftersom den har ett feministiskt tema och jag gillar att läsa ungdomsböcker lite då och då var jag lite extra nyfiken på den här boken. Men oj, jag kände mig plötsligt lastgammal.

Boken är okej men inte mycket mer. Tyvärr. Det är för mycket som skaver för att jag ska falla för Gudarna. Språket tilltalar mig inte alls (även om jag uppskattar vissa formuleringar) och jag hade nog lagt ner boken om jag inte hade varit intresserad av att veta vad som skulle hända. Med facit i handen borde jag ha lagt ner den för det var inte mycket som hände trots att olika händelser staplades på varann. Jag upplevde ingen större utveckling i karaktärerna och ingenting verkade få några större konsekvenser. Berättelsen känns inte trovärdig och det tycker jag är synd när det trots allt är allvarliga ämnen som tas upp. Jag gillar bokens grundidé med tjejerna som vill kalla sig gudar i stället för tjejer men nej, jag faller inte alls för den här boken.

Men så tillhör jag inte målgruppen heller…

Standard