Barnboksfemman, Bilderböcker, Ungdomsbok

Barnboksfemman

Barnboksbloggen har saknat en veckoutmaning som fokuserar på barn- och ungdomsböcker och har därför börjat med Barnboksfemman. Varje vecka presenterar Carola ett tema som man ska välja fem passande böcker till. Den här veckan är temat SORG.

Ett inte alldeles lätt tema att komma på böcker till men i veckans tematrio hade jag med två böcker som kan slinka in under temat sorg. Den mycket fina bilderboken Stjärnenatt och Det blåser på månen. Den senare boken vill jag minnas som mest rolig och spännande men det finns en händelse i boken som fick mina ögon att rinna när jag läste den som barn (och säkert vid omläsningen också).

Sedan kommer jag förstås att tänka på Astrid Lindgren. Det skulle säkert gå att knåpa ihop en lista med fem böcker av henne som alla kan innehålla en del sorgsna inslag men den jag tänker på i första hand blir Mio, min mio. Jag har inte läst den sedan jag var barn men då läste jag den å andra sidan många gånger.

I högstadiet fick vi läsa Sotarpojken av Lisa Tetzner. Jag minns egentligen inte så mycket av boken men jag minns att den var väldigt gripande liksom Onkel Toms stuga. Båda böckerna räknas väl som klassiker och den första handlar om sotarpojkar i Milano och deras tunga slit. ”Den här boken är jättebra!” har jag skrivit i den i alla fall och jag får väl lita på mig själv som ung. Onkel Toms stuga handlar om slaveri i Amerika, Onkel Toms liv som slav. Den har jag inte heller läst sedan jag var barn men den boken tyckte jag om och det var förmodligen den första bok jag läste som behandlade slaveri som ämne.

Jag minns också att jag läste många böcker av Peter Pohl och Michelle Magorian och det var ofta berättelser som fick tårar att rinna. Janne, min vän och Vi kallar honom Anna av Peter Pohl och Godnatt Mister Tom av Magorian för att nämna några starka berättelser.

Några fina bilderboksböcker som är sorgliga är Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm  (Augustpriset i barn- och ungdomsklassen 2002), Sotis – en alldeles sann historia och Den långa, långa resan av Ilon Wikland (den senare skriven av Rose Lagercrantz). I de två första böckerna är det husdjur som dör och Den långa, långa resan handlar om Ilon Wikland själv som kom som flyktingbarn till Sverige och är tyvärr fortfarande en väldigt aktuell bok.

Det får bli mina bidrag till veckans Barnboksfemma.

 

 

Annonser
Standard

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s