Slukaråldern, Ungdomsbok

Ellen, dellen

Titel: Ellen, dellen

Författare: Maria Gripe

Förlag: Modernista (2017)

Ellen, dellen publicerades första gången 1974.

Maria Gripe var en av mina favoritförfattare när jag var barn men jag tror inte att jag läste Ellen, dellen då. Det var alltså inte av nostalgiska skäl jag valde att läsa boken nu. Det bara blev så. Den stod frontad på biblioteket och sånt faller jag ganska lätt för…

Många av Maria Gripes böcker handlar om ett identitetssökande och det gör Ellen, dellen med. Boken handlar om högstadieeleven Fredrika som byter personlighet och brottas med vem hon egentligen är.

Jag tycker väldigt mycket om Fredrikas pappa. Pappan som inte håller måttet och som Irma sparkar ut. Irma är Fredrikas mamma men hon vill att barnen ska säga Irma och inte mamma till henne. Irma är en lyckad människa, en förebild och det är Florence och Filip också, Fredrikas syskon. De har många vänner och vet hur man för sig. Fredrika håller sig för sig själv och trivs med det men en dag bestämmer hon sig för att ta plats. Hon vet hur man tar för sig, det har hon sett Irma göra i hela sitt liv och hon blir utan konkurrens klassens ledare. När hon en dag tycker att det är fånigt att skratta åt klasskamraten Britt tystnar de andra i klassen allt eftersom och Britt söker sig till Fredrika. Det var inte riktigt vad Fredrika tänkt sig men hon tar ändå Britt under sina vingar.

Det är en hoppfull bok men med mörka drag. Pappan som var lycklig till dess han fyllde 18 men sedan dess varit mer eller mindre olycklig. Föräldrar som varken ser eller uppskattar sina barn. Boken kom ut 1974 men när jag började läsa den kände jag att boken i vissa delar kunde vara skriven i dag med Irma och Florence som starka feminister.

Jag tyckte om Ellen, dellen men mina favoriter från barndomen håller jag av mer. Jag vet inte hur många gånger jag satt i köket och käkade ostmackor och samtidigt läste böckerna om Hugo och Josefin. 

Annonser
Standard
Hett i hyllan, Roman

Hett i hyllan #29

I dag och i morgon är förskolan stängd, lite typiskt när man precis har kommit igång med vardagsrutinerna men det är bara att gilla läget.

Jag har i alla fall tid att visa upp en hyllvärmare nu på morgonkvisten innan Lilly och jag ska ut i regnet och hälsa på en av hennes kompisar (eller två, det är ett syskonpar). Så här skriver Bokföring enligt Monika:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Jag har den här veckan plockat ut Jonas Hassen Khemiris Montecore – En unik tiger som jag haft i bokhyllan sedan den kom. Jag påbörjade faktiskt boken när jag fick den men av någon anledning läste jag bara några sidor så jag måste allt ta och ge boken en ny chans. Jag gillar andra böcker jag har läst av Khemiri och jag tycker att omslaget är väldigt fint.

Har du läst Montecore? Eller någon annan bok av Khemiri? Hiss eller diss?

 

Standard
Veckans topplista

Veckans topplista v. 35 – Böcker att se fram emot i höst

Johannas deckarhörna har en till synes enkel topplista för oss den här veckan. Böcker att se fram emot i höst. Låter enkelt. Men sen kommer kruxet att det kan vara nya böcker eller gamla godingar, ja vilka böcker som helst som lockar oss till höstläsning. Och det där att det inte heller är en oändlig lista utan en lista med fem böcker gör det hela ännu svårare. Jag bestämde mig slutligen för att köra en blandad kompott.

  1. X – Den sista platsen av John Ajvide Lindqvist
  2. Allt eller inget av Simona Ahrnstedt
  3. Vända hem av Yaa Gyasi
  4. Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie
  5. Monstrumologen av Rick Yancey

Lindqvist och Ahrnstedt för att jag alltid läser deras böcker. Vända hem och Monstrumologen har jag precis lånat på biblioteket så då blir de förmodligen lästa nu i höst. Vända hem har jag stora förhoppningar på men Monstrumologen vet jag inte så mycket om. Jag har läst och tyckt om Rick Yanceys Den femte vågen-trilogin så jag hoppas att jag ska gilla den här med. Mordet på Orientexpressen är också en bok jag vet att jag kommer att läsa i höst eftersom det är nästa bokcirkelbok. Jag ser fram emot att läsa den, minns faktiskt inte om jag har gjort det eller om jag bara har sett en gammal filmatisering för evigheter sedan. Vi ska förstås se nya filmen också när den kommer.

Standard
Mord och sånt där spännande

De försvunna

Titel: De försvunna

Författare: Caroline Eriksson

Förlag: Månpocket (2016) (Forum 2015)

Oj, det tog tid för mig att läsa den här boken ska jag erkänna. Och då är det inte en tjock bok utan den är alldeles lagom lång. Okej, jag vet, jag har läst andra böcker under tiden som har fått gå före och De försvunna blev en bok jag mest läste till lunchen. Undantaget blev igår när boken äntligen blev lite spännande och jag läste klart den under kvällen.

Greta, Alex och lilla dottern Smilla åker ut till en ö. Greta stannar kvar och somnar när Alex och Smilla går för att utforska ön. När Greta vaknar har de inte kommit tillbaka. Hon börjar leta och har snart genomsökt hela ön men Alex och Smilla är borta. Vad har egentligen hänt?

Jag vet att många tycker att De försvunna är väldigt bra. Det tycker inte jag. Jag tycker inte heller att det är en dålig bok. Det är en okej bok men inte mer för min del. Ärligt talat var jag inte säker på om jag skulle läsa ut den men som sagt lite lunchläsning är alltid trevligt och jag ville väl ändå veta vad som skulle hända. Inledningen var bra och slutet spännande men där i mellan inte så engagerande…

Efter en hel del tänkande har jag kommit fram till att mitt problem med den här boken var att jag inte kände något för huvudpersonen. Det hänger förstås samman med hur boken är uppbyggd. Den är smart uppbyggd, det tycker jag. Saker är inte som man tror från början och mer och mer kommer fram successivt men det gör också att jag känner ett avstånd till Greta. Jag har inte lärt känna henne innan vi kommer till ön och Alex och Smilla försvinner. Hon beter sig konstigt och snart framkommer det som sagt att allt inte är som man som läsare från början trott. Jag vet inte var jag har Greta, som är berättaren. Hon känns bara obegriplig. Och visst, man får veta mer och mer men det man får veta om karaktärerna gör inte att jag bryr mig mer, snarare tvärtom.

Sedan förstår jag inte poängen med att slänga in ett konstigt ungdomsgäng som tycker att det är kul att tortera och döda djur. Eller jag förstår ju att Greta skulle känna igen sig i flickan men sen då?

Nej, det här var inte min typ av bok helt enkelt. Däremot tror att jag skulle ha uppskattat samma historia men i novellform betydligt mer.

Standard
Dystopi, Ungdomsbok

The Selection 1 2 3

Titlar: The Selection: Ceremonin (1), Eliten (2), Den utvalda (3)

Författare: Kiera Cass

Översättare: Carina Jansson

Förlag: B. Wahlströms (2016 & 2017(del 3))

Jag kunde inte låta bli att låna hem de här böckerna när jag såg dem i bibliotekshyllan. Jag trodde att det var en trilogi men så var det visst inte. Två delar till finns det och fjärde delen kommer på svenska nu i dagarna. Men det är med andra personer (tror jag) så nog kan man läsa de här böckerna som en trilogi utan att läsa kommande böcker tänker jag.

Efter en sådan läsupplevelse som Den underjordiska järnvägen var ville jag ha lite raka motsatsen. Med det menar jag inte att jag ville läsa ”skit” utan mer att jag inte ville läsa en roman utan i stället byta genre helt för att inte bli besviken över att läsa en bok som inte var lika bra som den jag precis läst. Så då började jag läsa Ceremonin. Slukade den och slukade de bägge andra böckerna också när jag ändå var i gång under helgen.

Någon har sagt mig att det är beroendeframkallande att titta på Bachelor och så var det att läsa den här trilogin. Handlingen är som i Bachelor också. I det här fallet är det en prins som ska utse sin tillkommande bland 35 tjejer. Det sägs att det är en lottdragning där slumpen avgör vilka som kommer till slottet för att ”vinna” prinsen men riktigt så är det inte. Många är redan valda på förhand. Tjejerna kommer från olika skikt i samhället och alla i landet är graderade i en skala 1-8 där åtta är det lägsta. America kommer från en konstnärsfamilj och är en femma. Hon är musiker.

Människor är inte fria att gifta sig hur som helst över gränserna och America och Aspen som är en sjua har smugit och träffats i smyg i två år. Han uppmuntrar henne att söka till Urvalet och hela hennes familj vill det också men själv är America inte intresserad av det. Hon är inte intresserad av prinsen utan ser fram mot ett liv med Aspen.

Sen blir det förstås inte så.

Det är en dystopisk lättvariant med en förtryckarregim och rebeller i söder och norr och mycket är som böcker av det här slaget är med en självständig tjej i huvudrollen, bitchen finns förstås och givetvis fin vänskap. Jag är lättfångad och har en trevlig lässtund även om det inte är högklassig litteratur direkt.

Omslagen känner jag mig lite splittrad till. Jag gillar färgerna men poserna på första och sista boken är väldigt märkliga tycker jag. Särskilt eftersom America, ja, vad jag tycker om namnet lämnar jag osagt, inte ger intryck av att vara en poserande person utan väldigt naturlig och reagerar snabbt utan att tänka på eventuella konsekvenser.

Standard
Helgfrågan

Helgfrågan vecka 34

Då var det helg igen och det är bäst att svara på helgfrågan som Mias bokhörna ställer nu när jag har tid till det. Den här veckan lyder frågan: Vilken är din bästa bok tv-serie? och bonusfrågan på samma tema: Vilken är din bästa bok-film?

Tv-serier kollar jag på en hel del men jag har ofta ganska dålig koll på om det finns en bok som serien bygger på. Jag började t.ex. se Thirteen Reasons Why innan jag visste att den byggde på en bok med samma namn. Nu har jag läst boken också och rekommenderar gärna både boken och serien. Men den absolut bästa bok tv-serien är helt klart BBCs miniserie Pride and Prejudice från 1995. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den men det är ett antal.

Bästa bok-filmerna är Harry Potter-filmerna. Jag vet inte vilken av filmerna jag tycker bäst om eller har sett flest gånger.

Standard
Roman

Den underjordiska järnvägen

Titel: Den underjordiska järnvägen (The Underground Railroad)

Författare: Colson Whitehead

Översättare: Niclas Nilsson

Förlag: Albert Bonniers Förlag (2017)

Jag vaknade tidigt i lördags. Tidigare än vad jag går upp om vardagarna och det var lugnt och tyst. Barnen sov fortfarande. Jag gjorde mig en kaffe, satte mig i fåtöljen och fortsatte läsningen av Den underjordiska järnvägen som jag påbörjat under veckan. Och jag blev kvar i den där fåtöljen. Viggo kom upp och jag fixade frukost till oss båda och sedan fortsatte jag läsa. Jag läste ut boken (sedan gick jag och lade mig och somnade…) och konstaterade att oj, vilken bra bok!

Cora, sexton år (det där med åldern är lite oklart, ingen håller reda på när en slav är född) är född slav på en bomullsplantage. Hennes mamma också men hon lyckades rymma för några år sedan och slavjägarna hittade henne aldrig. Coras mormor var född fri i Afrika men togs av slavhandlare och hamnade på bomullsplantagen, hon är förstås död nu. En slav blir inte gammal.

Cora har inte någon anhörig kvar och lever lite för sig tillsammans med de andra utstötta slavarna. Hon har en god vän som heter Lovey och livet har sin gilla gång. Cora har inte några planer på att försöka rymma. Hon vet vad som händer en slav som försöker rymma och som blir infångad. Livet på plantagen är som det är och inte mycket att göra åt. Hon är bara glad att hon är slav under en ”god” slavägare och inte under hans bror. Men allt det där vänder förstås.

Caesar frågar om hon vill rymma med honom. Han känner till den underjordiska järnvägen som kan hjälpa slavar till frihet och Cora bestämmer sig slutligen för att göra det. De smyger iväg om natten.

Ridgeway är en slavjägare. Han misslyckades med att återfinna och återbörda Coras mamma och är desto mer beslutsam att inte misslyckas en gång till. Han tar upp jakten…

Det är en spännande bok. Det är en bok man lever sig in i och det är lätt att se allt framför sig. Miljöer och personer känns tydligt tecknade och trovärdiga och jag kan inte komma på något negativt att säga. Jag blev helt enkelt uppslukad. ”Den underjordiska järnvägen” bestod i verkligheten av ett nätverk som hjälpte slavar till frihet, från söder till norr men i den här boken är det inte bara ett nätverk utan också en konkret underjordisk flyktväg och det köper jag som läsare rakt av.

Några sista ord.

Läs boken!

Standard