Råttkungen

Titel: Råttkungen

Författare: Pascal Engman

Förlag: Bookmark (2019)

I Råttkungen sker ett antal kvinnomord som visar sig ha någonting gemensamt. Vanessa Frank inser i sista stund att något större är på gång. Någon eller några hatar kvinnor väldigt mycket och är beredda att visa det också.

Nicolas är med även i denna bok och hans unga granne som inte har det så lätt är en ny karaktär som jag tyckte om. En annan som är ny är journalisten Jasmina. Hon är både ny på jobbet och ny i stan och inser att en misstänkt mördare är oskyldig till just det brottet men ska hon berätta det?

Ibland är mitt val av böcker inte så komplicerat, eller det är det väl oftast inte – jag börjar om. Ibland är det lättare än andra gånger att säga varför jag väljer att läsa en bok. Råttkungen blev jag nyfiken på när jag läste att det sker ett mord i Täby i boken. Eftersom jag är uppvuxen i Täby lockade det mig. Då Råttkungen var andra boken i serien om Vanessa Frank var jag förstås tvungen att läsa Eldslandet, den första boken också.

Det var inte bara Täby som lockade till läsning. Boken handlar om fenomenet incels som jag tycker är skrämmande men fascinerande. Vill man få en inblick i hur dessa incel-män tänker kan man gå in på flashback och läsa en uppsjö av trådar. Att vi alla människor är olika har jag sedan många år förstås insett men ändå häpnar jag ibland. Eller inte ibland. Mer eller mindre varje dag.

Både Eldslandet och Råttkungen var spännande och bra böcker men Eldslandet var nog snäppet mer spännande.

Eldslandet

Titel: Eldslandet

Författare: Pascal Engman

Förlag: Piratförlaget (2018)

Spännande, spännande, spännande!

Vanessa Frank har kört rattfull och väntar på besked om hon får behålla jobbet som polisinspektör eller inte men under tiden som hon är avstängd hamnar hon ändå mitt i en utredning – såklart. Rika affärsmän blir kidnappade för i sammanhanget småpotatis och det försvinner asylsökande och ungdomar som lever på gatorna utan att någon verkar bry sig. En nyhet som gillas av sydamerikanska ”maffian” som bedriver ett sjukhus dit mindre nogräknade människor kommer för att få nya organ.

Eldslandet var en mycket välskriven bladvändare med karaktärer som tilltalade mig. Jag uppskattar Vanessa Franks krassa och raka syn på livet och jag gillade Nicolas men oklarare varför jag gjorde det. Men en godhjärtad hjälte som hamnat lite snett men som gör rätt – vad finns egentligen att inte gilla?

Jag vet att jag har skrivit det förr någon gång, jag gillar när böcker lär mig någonting, får mig att söka mig vidare och läsa mer om något eller bara får mig att googla lite. Det fick Eldslandet mig att göra. Paul Schäfer och Colonia Dignidad var okända för mig.

Eldslandet är första boken med polisinspektören Vanessa Frank och det här är en serie jag mycket troligt kommer fortsätta att läsa, bara jag hänger med när det kommer nya böcker. Den andra boken, Råttfångaren, har jag redan läst och jag ser fram mot nästa bok.

En smakebit på söndag – Eldslandet

Vi är på landet. Det regnar och det regnar. Då är det tur att jag har böcker att läsa! I går läste jag ut Bella Ellis bok Systrarna på heden och nu läser jag Pascal Engmans bok Eldslandet. Jag har läst en femtedel och jag tycker om den så här långt. Jag uppskattar att polisinspektören Vanessa Frank är en medelålders frånskild kvinna utan barn och jag gillar hennes krassa rakhet.

Nu tar jag mig en paus i läsandet och delar med mig av en smakbit. Vanessa Frank har kört rattfull och måste nu gå till en terapeut medan det ska fattas beslut om hon ska få behålla jobbet eller ej. Citatet kommer från sida 18.

 

”Du har trappat upp?”

”Ja. Jag sitter hemma om dagarna istället för att arbeta. Och eftersom jag inte vill dö ensam så har jag skaffat Tinder, dejtingappen, om du är bekant med den?”

”Jag har läst om den.”

”Två, ibland tre, kvällar i veckan sitter jag mittemot skalliga medelålders män och hör dem berätta om sina ointressanta liv medan de hoppas att jag ska ta hem dem och ge dem ett barmhärtighetsknull. Och när jag sitter där är jag så uttråkad att jag dricker stora mängder sprit för att bedöva mig.”

 

Fler smakbitar finns den här veckan hos Mari med bloggen Flukten fra virkeligheten.

 

Psykologen

Titel: Psykologen

Författare: Martin Falkman

Förlag: Constant Reader (2018)

Henry arbetar på ett litet bokförlag. Henrys mamma är spårlöst försvunnen sedan några år. Henry mår inte så psykiskt bra och blir remitterad till en psykolog. En psykolog i en illasittande lila kavaj och som inte är en kvinna man vänder sig om för att spana in en extra gång. Efter ett tag inleder psykologen och Henry ett sexuellt förhållande med lite annorlunda inriktning. Och så funderar han mycket över hur och varför mamman egentligen försvann. Hon mådde visst inte heller så bra?

Jag gillar hur bokbranschen skildras. Hur Henry är tvungen att gå på säljmöten och ska försöka sälja in böcker som han vet att den inköpsansvarige inte är ett dugg intresserad av, hur han träffar gnälliga kunder på bokmässan och hur skvallret går på förlagen om vem som k…..r vem i branschen. Hur författarna måste strykas medhårs trots att senaste boken suger och därför inte säljer.

Jag tycker att det är bra att boken handlar om en man som inser att han inte mår så bra och att han vågar söka hjälp och prata om sitt mående.

Jag förstår inte riktigt syftet med förhållandet mellan Henry och psykologen. Hon vill ha udda sex och utnyttjar sina patienter och han gillar sex och spelar med ett tag i hennes lekar för att också få lite närhet?

Mysteriet med den försvunna mamman fick sin lösning men jag vet inte om jag köper att det kan vara så lätt att försvinna och motivet och sättet är ganska konstigt.

 

Järtecken

Titel: Järtecken

Författare: Christoffer Carlsson

Förlag: Albert Bonniers Förlag (2019)

Järtecken är den första bok av Christoffer Carlsson som jag har läst men jag kan säkert säga att det inte är den sista. Järtecken är en av böckerna som är nominerade till Årets bok 2019 och en av de böckerna som jag var lite nyfiken på – främst för att jag har hört att hans andra böcker är så uppskattade.

När Isak är 8 (?) år blir hans morbror dömd för mord och mordbrand. Offret är morbrorns flickvän. Isak älskar sin morbror men det mörka i släkten går väl i arv – Isaks mammas pappa var känd i bygden som hustrumisshandlare och ja, nu morbrorn. Isak får höra under uppväxten att han är likadan och han går nästan och väntar på att något ska hända.

Vidar är en av poliserna som jobbat med mordfallet och flera år senare, när han inte längre är polis börjar han bli tveksam till om det var rätt person som dömdes för mordet. Mördaren har hela tiden nekat och det finns spår som pekar åt ett annat håll.

Jag gillar boken. Jag gillar det psykologiska och frågan om hur arv och miljö påverkar oss. Jag tycker att författaren fångar Isak väldigt bra, svårigheterna han går igenom i olika stadier av livet och hur det som hände när han var barn påverkat honom och gör honom till den han är.

Järtecken är välskriven med ett bra språk och ett härligt flyt. Det är en spännande bladvändare där man håller tummarna att det ska gå bra för alla inblandade.

Mörkret

Titel: Mörkret (Dimma)

Författare: Ragnar Jónasson

Översättare: Arvid Nordh

Förlag: Modernista (2018)

Mörkret är en av böckerna som är nominerade till Årets Bok 2019. Jag tror inte att det är vinnarboken, men vem vet, jag kan ha fel.

Hulda arbetar som kriminalinspektör men hon tvingas till en tidigare pension när det är dags för föryngring hos polisen. Hon har två veckor kvar innan pension och får möjlighet att rota i ett gammalt fall då alla hennes nya fall har delats ut till kollegorna. Hon väljer ett fall där en asylsökande kvinna hittats död och där utredningen bedömde det hela som ett självmord. Hulda däremot misstänker mord.

De två veckorna som Hulda har till förfogande krymper till tre dagar och det gör boken väldigt koncentrerad. Samtidigt som vi får följa Huldas arbete får vi även andra textavsnitt med tillbakablickar, som leder handlingen framåt och bygger en bakgrund, bland annat till Huldas person. Jag vet inte riktigt vad jag tänker om dessa senare avsnitt.

Boken har ett väldigt oväntat slut och det gillar jag även om jag också känner mig lite ambivalent. Jag tyckte att det var en spännande bok, en bok jag läste under en kväll, så vill man ha en lättläst bladvändare så är Mörkret ett bra tips. Samtidigt tycker jag att den var lite för enkel, lite för tunn. Nej, för att utse den till Årets Bok vill jag allt ha lite mer.

Fyrmästarens dotter

Titel: Fyrmästarens dotter

Författare: Ann Rosman

Förlag: Pontopocket 2012  (Damm förlag 2009)

Jag är hyfsat nöjd med mig själv som redan årets första vecka läst en av mina tolv särskilt utvalda hyllvärmare. Klapp på axeln och folkets jubel!

Fyrmästarens dotter är Ann Rosmans debutbok och även första boken om Karin Adler vid Marstrandspolisen. 2016 läste jag andra boken i serien, Själakistan, det där med ordningen är jag inte så noga med när det gäller deckare och ibland funkar det och ibland funkar det inte. Har inte några särskilda minnen av den boken så det gick väl smärtfritt skulle jag tro.

I Fyrmästarens dotter hittas kvarlevorna av en man inmurad i en matkällare i fyrmästarbostaden som håller på att rustas upp. Karin Adler får hand om utredningen och då hennes ordinarie kollega är sjuk i utredningens inledning får hon Folke som partner. Folke är inte bara polis utan även språkpolis och han går henne på nerverna. Privatlivet är inte heller på topp.

Jag tycker att många av karaktärerna i boken kändes överdrivna och övertydliga och texten hade vunnit mycket på om det hade tonats ned litegrann. Istället för att få det inbankat att Folke är SPRÅKPOLIS med hur många exempel på det som helst kunde det räckt med betydligt färre. Detsamma gäller karaktären Siri, där det gång på gång på gång radas upp exempel på hennes mindre trevliga personlighet. Karin själv ältar och ältar sitt förhållande (kändes det som) och gnäller på mannen som inte har bytt jobb (typ) för hennes skull, utan fortfarande jobbar skift (jobbar på en båt borta sex veckor i sträck och sedan hemma lika många veckor). Karin verkar inte som en sådär superrolig person att hänga med.

Det är en helt okej bok med väldigt många karaktärer att hålla reda på och just det var jag ibland tvungen att fundera på en extragång. Ni vet sådär, ”vänta nu, vem var det här? Var det han som var släkt med den… eller?”

Boken är tillräckligt bra och spännande för att jag som läsare vill läsa vidare trots att det ganska tidigt framkommer både vem den döde är och (delvis) vem som är mördaren och varför men historien spårar ur lite på slutet tycker jag nog ändå. Det blir liksom bara lite för mycket av det hela.

Men ja, helt okej bok ändå…

En smakebit på söndag

Det känns som att jag börjar inläggen nuförtiden med att ”det var länge sedan jag var med på…” så jag hoppar den starten! 🙂

Astrid Terese med bloggen Betraktninger håller i smakbitarna som vi delar med oss av på söndagarna.

Jag läste Gökens Rop av Robert Galbraith (J.K. Rowling) nu i sommar och eftersom jag gillade privatdeckaren Cormoran Strike har jag nu börjat läsa Silkesmasken. Det gäller att beta av lite ur egna hyllan efter alla biblioteksböcker jag har läst i sommar.

Jag ska börja på kapitel 16, sidan 136 och det är där min smakbit kommer ifrån.

Strike visste i samma ögonblick som han vaknade nästa morgon att han inte låg i sin egen säng. Den var alltför bekväm, lakanen för mjuka; dagsljuset som stöpplade ett mönster ovanpå täcket föll in från fel sida av rummet och smattrandet av regn mot fönstret dämpades av fördragna gardiner. Han satte sig upp med hjälp av armstyrka och såg sig omkring med kisande blick i Ninas sovrum, som han bara hade fått en kort skymt av i lampljus kvällen innan, och fick se sin egen nakna överkropp i en spegel på väggen mitt emot; det mörka håret på bröstet utgjorde en stor, svart fläck mot den ljusblå väggen bakom honom.

Annabelle

Titel: Annabelle

Författare: Lina Bengtsdotter

Förlag: Forum (2017)

Jag har sett den här boken hyllas (ja, några har väl inte varit lika översvallande positiva men så är det väl alltid) men har väl inte tänkt så mycket mer. Det är en deckare och jag läser sällan deckare så även om en bok i deckargenren fått fina lovord är det ändå inte något jag kastar mig över. I år däremot känns det som att jag läser betydligt fler deckare eller kriminalromaner än vanligt och när jag såg att min svärmor skulle sälja den här boken på loppis tänkte jag stopp! Den här vill jag läsa! och extrakul blev det när jag tyckte att jag kände igen Lina Bengtsdotter på bilden i boken. Lite googlande senare och jag fick det bekräftat, vi har pluggat svenska samtidigt på Södertörn…

Men nu några rader om boken.

En sommarnatt försvinner sjuttonåriga Annabelle i Gullspång. Kriminalinspektören Charlie Lager skickas tillsammans med sin kollega dit för att lösa fallet. Charlie kommer själv från Gullspång men det är inget hon skyltar med och hon har inte varit där på många, många år.

Det är en bra bok på så vis att jag hela tiden vill läsa vidare. Jag tycker mycket om språket och tempot i boken men jag tycker att sidohistorien som nystas upp känns onödig. Visst blir det en sorts förklaringsmodell till Charlies bakgrund och uppväxt och varför även hon har problem med alkohol men nja, det blir lite för mycket. Men med det sagt så är jag mycket nyfiken på att få läsa mer av Lina Bengtsdotter för Annabelle är en riktigt välskriven bok.

Tankar om Husdjuret

Titel: Husdjuret

Författare: Camilla Grebe

Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)

Husdjuret är nominerad till Årets bok 2018 och utsågs av Svenska Deckarakademin till Årets bästa kriminalroman 2017.

Om allt detta hade jag ingen aning när jag läste boken. Jag läste den på landet under midsommarhelgen – lånade av farmor (barnens) Helena.

Jag brukar aldrig vara en hejare på att återge handlingen i böcker mycket för att jag inte vill avslöja för mycket men mest för att jag är rätt lat av mig. Så här, bara i stolpar för att jag själv ska komma ihåg vilken bok det är jag har läst.

Glesbygden. Ormberg. Cold Case – Liten flicka. Malin (polis) tidigare ortsbo. Hanne (profilerare med dåligt minne). Jake (med en hemlighet). Flyktingar. Konstig släkt.

Saker jag störde mig på

• kändes konstigt att en såpass ung och grön polis (Malin) hamnar i en mord- och cold case-utredning även fastän hon kände till orten – men just ung ålder vet jag att jag reagerar på i många deckare…
• Malins planer på att gifta sig – varför då? För att bara komma ifrån hålan ordentligt och till Stockholm – men se sista punkten…
• Hannes demens – skeptisk till att man kan hålla ordning och formulera sig om man inte minns vad man gjorde dagen innan eller nya människor utan att kolla anteckningar innan – och detta utan att omgivningen märker att något är galet?
• Slutet kändes bara lite ”för mycket”
• Väldigt gnäll om glesbygden
• Ganska förutsägbar på området relationer… (tänker då kärlek och inte familj…)

Nu kan man tro att jag inte gillade boken men det gjorde jag faktiskt. Den var spännande och en riktig bladvändare , precis som en deckare ska vara. Det var också bara i början jag störde mig på petitesser som Malins unga ålder o.s.v. för sen sjönk jag in i boken och då var den svår att släppa. Jag gillade avsnitten med Jake bäst, tror jag. Ska erkänna att jag blev lite smårörd också vid Jakes systers agerande… Så fint, om du har läst förstår du vad jag menar och om du inte har läst…

… Nå, synd för dig!

Det ska bli intressant att se hur den står sig bland böckerna i Årets bok. Jag har inte läst någon annan nominerad bok men Stanna hos mig har jag planerat att läsa i sommar. Men det är en helt annan bok det!