Bokcirkel, Klassiker, Mord och sånt där spännande

Mordet på Orientexpressen

Titel: Mordet på Orientexpressen (The Murder on the Orient Express)

Författare: Agatha Christie

Översättare: Helen Ljungmark

Förlag: Bookmark (2014)

Boken utkom första gången 1934.

Här finns ett gäng passagerare av olika nationalitet och härkomst ombord på Orientexpressen. Om natten sker ett mord och till råga på allt har tåget fastnat i snön. Som tur är finns Hercule Poirot ombord på tåget så fallet kan lösas. Pusseldeckare av drottningen av pusseldeckare, Agatha Christie.

Jag trodde att jag hade läst boken men det ringde inte några klockor när jag nu läste den men däremot har jag sett en gammal filmatisering så jag visste hur det hela skulle sluta, eller kanske inte riktigt ”slutsluta” men ”vem” som var skyldig.

Vi läste boken i bokcirkeln och diskuterade boken i onsdags. Eller, det fanns väl inte sådär överdrivet mycket att diskutera för att vara ärlig. Det vi alla tänkt på var inledningen. (Boken börjar i Aleppo och det går inte att läsa boken utan att tänka på vad som sker i Aleppo och Syrien i dag.) Men det var en (parentes). Slutet kan man alltid diskutera. Rätt eller fel?

Men kort sagt, det här är en bok man läser för stämningen snarare än spänningen och nu ser vi fram mot filmen som kommer i slutet av november.

 

Annonser
Standard
En smakebit på söndag, Klassiker, Mord och sånt där spännande

En smakebit på söndag

Den här söndagen får klart godkänt av mig. Sol och blå himmel, jaja, lite moln också men härligt höstväder i alla fall. Jag har varit ute och gjort min ”löpläxa” och haft ett lunchmöte med några andra konstintresserade om framtida projekt. Nu har jag kommit hem och ska ta det lite lugnt en stund. En kopp kaffe i läsfåtöljen är inte så dumt men innan jag fortsätter surfa runt på lite bokbloggar och läsa i min bok tänkte jag bidra men en liten smakbit. Det är den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten som uppmanar oss att dela med oss av det vi läser för att kanske få lite boktips. Givetvis utan spoilers.

I bokcirkeln jag är med i ska vi nu i veckan diskutera Mordet på Orientexpressen och när filmen kommer har vi tänkt oss ett gemensamt biobesök.

Min smakbit kommer från inledningen av kapitel 7, Den döde, sida 65.

Tillsammans med doktor Constantine gick Poirot över till nästa vagn och in i den mördades kupé, vars dörr konduktören låste upp för dem.

När de hade kommit in vände sig Poirot mot sin följeslagare och frågade: ”Vad har blivit omflyttat härinne?”

”Ingenting har blivit rört. Jag aktade mig noga för att flytta på kroppen när jag gjorde min undersökning.”

Poirot nickade och såg sig sedan omkring.

Det första som slog honom var den skarpa kylan inne i kupén. Fönstret var nedskjutet så långt det gick och rullgardinen uppdragen.

”Fy, vad kallt”, anmärkte Poirot.

Läkaren smålog förstående.

”Jag ville inte stänga fönstret”, sa han.

Poirot granskade fönstret noga.

”Du har rätt”, sa han. ”Ingen har lämnat kupén den vägen. Det är möjligt att man öppnat fönstret för att leda oss på villospår, men i så fall har snön förstört mördarens plan.”

Standard
Mord och sånt där spännande

De försvunna

Titel: De försvunna

Författare: Caroline Eriksson

Förlag: Månpocket (2016) (Forum 2015)

Oj, det tog tid för mig att läsa den här boken ska jag erkänna. Och då är det inte en tjock bok utan den är alldeles lagom lång. Okej, jag vet, jag har läst andra böcker under tiden som har fått gå före och De försvunna blev en bok jag mest läste till lunchen. Undantaget blev igår när boken äntligen blev lite spännande och jag läste klart den under kvällen.

Greta, Alex och lilla dottern Smilla åker ut till en ö. Greta stannar kvar och somnar när Alex och Smilla går för att utforska ön. När Greta vaknar har de inte kommit tillbaka. Hon börjar leta och har snart genomsökt hela ön men Alex och Smilla är borta. Vad har egentligen hänt?

Jag vet att många tycker att De försvunna är väldigt bra. Det tycker inte jag. Jag tycker inte heller att det är en dålig bok. Det är en okej bok men inte mer för min del. Ärligt talat var jag inte säker på om jag skulle läsa ut den men som sagt lite lunchläsning är alltid trevligt och jag ville väl ändå veta vad som skulle hända. Inledningen var bra och slutet spännande men där i mellan inte så engagerande…

Efter en hel del tänkande har jag kommit fram till att mitt problem med den här boken var att jag inte kände något för huvudpersonen. Det hänger förstås samman med hur boken är uppbyggd. Den är smart uppbyggd, det tycker jag. Saker är inte som man tror från början och mer och mer kommer fram successivt men det gör också att jag känner ett avstånd till Greta. Jag har inte lärt känna henne innan vi kommer till ön och Alex och Smilla försvinner. Hon beter sig konstigt och snart framkommer det som sagt att allt inte är som man som läsare från början trott. Jag vet inte var jag har Greta, som är berättaren. Hon känns bara obegriplig. Och visst, man får veta mer och mer men det man får veta om karaktärerna gör inte att jag bryr mig mer, snarare tvärtom.

Sedan förstår jag inte poängen med att slänga in ett konstigt ungdomsgäng som tycker att det är kul att tortera och döda djur. Eller jag förstår ju att Greta skulle känna igen sig i flickan men sen då?

Nej, det här var inte min typ av bok helt enkelt. Däremot tror att jag skulle ha uppskattat samma historia men i novellform betydligt mer.

Standard
Mord och sånt där spännande

Skuggpojken

Titel: Skuggpojken

Författare: Lucifer (Carl-Johan Vallgren)

Förlag: Albert Bonniers Förlag (2013)

Bättre sent än aldrig brukar man visst säga men i det här fallet vet jag inte. Jag läste ut Skuggpojken i början av månaden och jag är inte den som för anteckningar när jag läser och nu med några titlar mellan… Vad ska jag säga om den här boken?

Jo, den var väl helt okej. Inget mästerverk och inget bottennapp. Hyfsat spännande men kanske lite långsökt historia. Kan jag tänka mig att läsa fler böcker av Lucifer? Nja, jag vet inte. Jag tänker väl som så att jag planerar inte att läsa fler men jag utesluter det inte. (Förmodligen inte alltså med tanke på hur många böcker som finns.)

Vad handlade då boken om? Jo, 1970 försvinner en liten pojke från en t-banestation i Stockholm. Det är en kvinna som säger till pappan att det är lugnt, han kan åka med barnvagnen i hissen så tar hon hand om sonen som hellre vill ta trappen. När pappan kommer ner är sonen och kvinnan försvunna. Många år senare, 2012, försvinner pojkens bror Joel och hans mycket läckra fru kontaktar Danny Katz och ber honom om hjälp då hon säger att Joel sagt att han var den enda han litade på. Något sånt.

Och ja, sen försöker någon sätta dit Danny Katz för mord.

Hundar förekommer. Eller i alla fall en.

Sedan undrar jag bara över namnvalet Lucifer. Jag tycker att det är fånigt men det kanske finns någon smart tanke bakom.

Standard
Mord och sånt där spännande, Veckans topplista

Veckans topplista v. 31 – Crimetime

Johannas deckarhörna har precis startat upp Veckans topplista och den här veckan gäller listan deckarförfattare. Vilka fem deckarförfattare vill du läsa mer av?

Jag är inte en alltför flitig deckarläsare men jag har lyckats knåpa ihop en lista ändå. Det fick bli en lista med fem deckarförfattare som jag inte har läst men som jag är nyfiken på.

  1. Jane Harper – Jag är nyfiken på Hetta efter att ha hört så mycket bra om den och hade turen att vinna en bok.
  2. Lucifer, ja, han är inte helt ny för mig då jag har läst någon roman av honom (Carl-Johan Vallgren). Jag har börjat läsa Skuggpojken som är första boken om Danny Katz.
  3. Ann ClevesDött vatten bytte jag till mig på en loppis här på landet. Jag tror inte att jag har läst någon bok av henne tidigare och jag är förstås nyfiken. Det som lockar mig mest är miljön på Shetlandsöarna.
  4. Thomas EriksonBländverk. En granne hade rensat böcker och jag tyckte att den verkade spännande. Jag hoppas att den är välskriven och att Alex King är trovärdig som beteendevetare.
  5. Caroline ErikssonDe försvunna. Rensade grannen också ut. Den lockar mig för att den inte är så lång(!), att den beskrivs som en psykologisk spänningsroman (som visserligen inte säger så mycket) och utspelar sig under sommaren.
Standard
Mord och sånt där spännande

Elakt spel

Titel: Elakt spel

Författare: Jan Mårtenson

Förlag: Wahlström & Widstrand (2017)

Nu har jag läst min första Homandeckare. Jag vet att jag gjorde ett försök för en sisådär tjugo år sedan men då var det inte något som föll mig i smaken och jag läste aldrig ut boken, vilken det nu kan ha varit. Elakt spel är nummer 45 (!) i ordningen så man kan minst sagt kalla Jan Mårtenson produktiv. Jag hade turen att vinna en utlottning som Books & Dreams hade och då ingick den här bland böckerna.

Johan Homan är antikhandlare och i Elakt spel är det en gammal tavla av Gustav Klimt som får honom inblandad i en redig härva och till råga på allt blir han också mordmisstänkt. Tavlan snoddes från en judisk familj av nazisterna under andra världskriget och en arvinge till familjen ber Homan om hjälp att spåra upp den.

Det fungerade förvånansvärt väl att läsa Elakt spel fastän jag inte har läst någon Homan tidigare. Visserligen fick jag väl inte en så jättetydlig bild av Johan Homan som person. Jag trodde i början av boken att han var betydligt äldre än vad jag sedan förstod att han var för att nämna ett exempel.

Tonen i boken upplevde jag som rätt så pratig och det har jag ofta svårt för men i det här fallet var det något jag noterade och köpte rakt av. Historien var helt okej även om jag tyckte att den var rätt konstig. Varför skulle Homan agera privatdetektiv och fråga om tavlan till att börja med och sedan börja nysta i mordmotiv? Och framförallt vara så dum att han framför sina motivteorier till den han misstänker?

Jaja, nu har jag läst en Homandeckare och jag är varken avskräckt eller lockad till att läsa fler. Kommer det en bok i min väg vid rätt tillfälle så…

 

Standard
Mord och sånt där spännande

Första mötet med King

Mitt första möte med Stephen King gick över förväntan.

De allra flesta stiftar bekantskap med herr King under tonårstiden. Eller jag tror att det är så i alla fall. Det gjorde aldrig jag. Mamma hade Pestens tid i hyllan och den var dels alldeles för tjock och dels verkade den för läskig så jag tänkte att det där är nog inte för mig. Jag lånade hellre mormors Maria Lang, läste Eddings, Marion Zimmer Bradley och inte att förglömma böcker med passion (Gregory?) och blygsam romantik (Victoria Holt).

Så som sagt, läste King gjorde jag inte men jag har förstås sett en hel del oförglömliga filmatiseringar. Som exempel vet jag inte hur många gånger jag har sett Stand by me, helt klart en film som måste räknas som en av mina favoriter.

Jag har länge tänkt att jag ska läsa något av King och nu i sommar blev det äntligen av. Jag valde att läsa hans deckartrilogi med Bill Hodges. Två av böckerna hann jag beta av i Nellys läs-a-lot utmaning och den sista läste jag ut till morgonkaffet.

  • Mr Mercedes
  • Den som finner
  • Sista vakten

I första boken är det en knäppgök, Brady, som kör en bil rätt in i en folkmassa och kommer undan med det. Ett år senare kontaktar han Bill Hodges, han var en av poliserna som utredde brottet men är numera pensionär och tillbringar dagarna framför tv-n med en pistol bredvid sig. Bradys mål är att få Hodges att begå självmord men kontakten leder till att Hodges rycker upp sig och försöker hitta Brady. Det går nog att gissa hur det går.

I andra boken är det en annan knäppgök som är i farten. 1978 rånmördar Morris Bellamy sin favoritförfattare John Rothstein för att han är förbannad på vad han gjort med Morris favoritkaraktär och dessutom haft mage att sluta publicera böcker. Han kommer över pengar och Rothsteins anteckningsböcker som är många. Han gömmer bytet i en koffert, går och super skallen av sig för att han är förbannad, blackar ut och får ett långt fängelsestraff för en våldtäkt han begår under blackouten. Flera år senare hittar en pojke kofferten och Morris kommer så småningom ut ur fängelset…

I Sista vakten får vi träffa Brady igen. Han är numera på sjukhus och kan knappt röra sig eller prata men han verkar ändå på något vis få människor att begå självmord. Hur nu det är möjligt?

Det här är tre välskrivna och spännande böcker som definitivt ger mersmak. Jag tycker att alla tre böcker är bra men jag föredrar nog de två första. I dem är det mer humor och roliga formuleringar än i den sista som är mörkare och även om jag tycker att sista boken är bra så kan jag inte riktigt köpa den storyn fullt ut. Men så spännande!

Standard