Mordet på Orientexpressen

Titel: Mordet på Orientexpressen (The Murder on the Orient Express)

Författare: Agatha Christie

Översättare: Helen Ljungmark

Förlag: Bookmark (2014)

Boken utkom första gången 1934.

Här finns ett gäng passagerare av olika nationalitet och härkomst ombord på Orientexpressen. Om natten sker ett mord och till råga på allt har tåget fastnat i snön. Som tur är finns Hercule Poirot ombord på tåget så fallet kan lösas. Pusseldeckare av drottningen av pusseldeckare, Agatha Christie.

Jag trodde att jag hade läst boken men det ringde inte några klockor när jag nu läste den men däremot har jag sett en gammal filmatisering så jag visste hur det hela skulle sluta, eller kanske inte riktigt ”slutsluta” men ”vem” som var skyldig.

Vi läste boken i bokcirkeln och diskuterade boken i onsdags. Eller, det fanns väl inte sådär överdrivet mycket att diskutera för att vara ärlig. Det vi alla tänkt på var inledningen. (Boken börjar i Aleppo och det går inte att läsa boken utan att tänka på vad som sker i Aleppo och Syrien i dag.) Men det var en (parentes). Slutet kan man alltid diskutera. Rätt eller fel?

Men kort sagt, det här är en bok man läser för stämningen snarare än spänningen och nu ser vi fram mot filmen som kommer i slutet av november.

 

Kärlekens fyra årstider

Titel: Kärlekens fyra årstider (Les quatre saisons de l’été)

Författare: Grégoire Delacourt

Översättare: Sofia Strängberg

Förlag: Sekwa (2016)

Kärlekens fyra årstider har jag läst i bokcirkeln som jag är med i och vi diskuterade boken i tisdags.

Det passade så bra att läsa en bok som utspelar sig i Frankrike efter att ha läst Annettes reseblogg hellofromabroad och sett alla fina bilder och efter att det i förra veckan var franskt tema med Johannasdeckarhörna.

Kärlekens fyra årstider består av fyra berättelser som alla knyts samman och alla handlar förstås om kärlek i olika former och stadier. Därför är bokens titel välvald. Den femtonårige killen som är så kär, så kär i sin två år yngre tjejkompis och som väntar på att hon ska se honom som mer än en vän. Den ständigt svikna kvinnan som träffar sin ungdomskärlek som hon aldrig har kunnat glömma. Kvinnan som varit gift i flera år men där äktenskapet blivit slentrian, hon vill ha passion, vilket hon upplyser sin man om innan hon åker och blir uppraggad av en främling. Eller…

Men den berättelse som jag fastnade mest för var berättelsen om det äldre paret. Fint och vemodigt och det är nog den jag kommer att minnas bäst. Ja, den och omslaget och möjligtvis att blomsterspråket och blommor också är ett återkommande tema boken igenom.

Bokcirkeln var långt ifrån en unison hyllningskör. Vi enades om att vi tyckte om hur boken är uppbyggd och hur alla personer knyts samman men sedan var det inte så positiva röster. Jag var väl den som var mest positiv (av oss som var där), jag tyckte om boken men skulle jag prata betyg skulle det inte vara en fullpoängare utan ett sånt där trevligt medelbetyg. En fin och lite vemodig historia som var trevlig läsning för stunden men kanske inte en bok jag kommer att tänka tillbaka på så ofta. Men det kan man ju aldrig veta, och som sagt, det äldre paret kommer nog finnas kvar i minnet en lång tid framöver.

En smakebit på söndag

Mari med den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten är tillbaka med söndagarnas smakbitar efter sommaruppehållet. Vi bjuder på smakbitar ur böckerna vi läser och den enda regeln är inga spoilers.

Nu i veckan som kommer ska vi diskutera Kärlekens fyra årstider av Grégoire Delacourt i bokcirkeln och det är ur den boken min smakbit kommer ifrån.

DEN 10 AUGUSTI den sommaren, just som jag stod och försökte få fatt en död fågel som flöt på vattenytan med de små vingarna utbredda i en underlig vinkel, vinkade Gabriel till mig från vardagsrumsfönstret.

Han var inte ensam. Men han var inte heller med sin fru. Hon hade inte kommit tillbaka. Nej. Det var redan en ny kvinna. En så snygg karl behöver aldrig vara singel någon längre tid. Den nya hade långt lockigt hår som fick mig att tänka på Victoires lika glansiga rågblonda svall. Han stod mitt emot henne och pratade och pratade, och då och då gled det lilla ljushåriga huvudet åt sidan i en trött, behagfull rörelse. (sida 51)

Nu ska jag läsa vidare i boken och dricka mitt kaffe.

Min fantastiska väninna

Titel: Min fantastiska väninna (L’amica geniale)

Författare: Elena Ferrante

Översättare: Johanna Hedenberg

Förlag: Norstedts (2016)

Ja, nu har jag sällat mig till den stora skaran och läst första delen av Elena Ferrantes romansvit om Lila och Elena. Det var bokcirkelns val och det var nog den extra knuffen jag behövde för att komma till skott.

Först av allt. Om du inte har läst boken och har tänkt göra det – LÄS INTE BAKSIDESTEXTEN! Där avslöjas alldeles för mycket om vad som händer i boken och det är precis av den anledningen jag vanligtvis inte brukar vara en flitig läsare av just baksidestexter. Jag vill inte veta vad som ska hända, det vill jag upptäcka själv.

Min fantastiska väninna handlar om Leni och Elenas uppväxt i ett fattigkvarter i Neapel på 1940-1950-talet. Det är den medelålders Elena som börjar berätta historien om dem när Leni verkar ha gått upp i rök och hennes son börjar bli orolig. Först får vi ta del av deras barndom och hur de lärde känna varandra och blev vänner, och sedan om tonårstiden. Boken slutar när Leni och Elena är 16 år.

Det är en bok om att växa upp, om att bli kvinna, om att upptäcka vem man är och vilken plats man har i världen. En bok om vänskap och rivalitet där bägge flickorna vill ha vad den andra har.

Och vad tyckte jag då om denna tokhajpade bok? Det har ju inte varit en enig läsarskara, en del tokhyllar och andra är måttligt förtjusta.

Jo, jag tyckte om den. Jag är väl inte överväldigad direkt men det var en trevlig bok. Jag tyckte om berättarrösten och att det bara flyter på. Det händer inte så överdrivet mycket i boken, mönster upprepar sig och livet har sin gilla gång. Jag tyckte om miljöbeskrivningarna och kände att jag var där och kunde känna dofter, mindre angenäma lukter, höra ljuden…

Om jag kommer att läsa fortsättningen? Jo, det kan jag tänka mig att göra. Svärmor har alla delarna så det kan mycket väl bli sommarläsning. Men då tänker jag inte läsa vad som står på baksidestexten.

I helgen väntar Ferrante

Om en bok är en sådan där ”du måste läsa den!-bok” brukar jag ofta känna mig ganska kluven. Ett visst intresse får jag väl medge infinner sig även hos mig att ta reda på varför en bok är så omtyckt och tokhyllad men samtidigt har jag inte något större intresse av att läsa boken på en gång. Jag medger villigt att det dröjde några år innan jag läste Stieg Larssons Millenniumtrilogi eller varför inte nämna Da Vinci-koden som precis alla skulle läsa och läste.

Nu är det Ferrantes serie som gäller. Skulle vi inte läsa Min fantastiska väninna i bokcirkeln tror jag inte att det är en bok jag skulle ha kastat mig över närmsta tiden men kanske plockat upp om några år. Nu har jag hört både ris och ros om den vilket känns skönt inför läsningen eftersom jag inte har så höga förväntningar. Jag tror att det är just förväntningar som gör att jag sällan vill läsa en tokhyllad eller tokhajpad bok på en gång utan hellre gör det när hajpen är över. Eller jag vet inte. Kanske vill jag bara vara motvals?

 

Fiskarmännen

Titel: Fiskarmännen (The Fishermen)

Författare: Chigozie Obioma

Översättare: Ninni Holmqvist

Förlag: Ordfront (2016)

Chigozie Obioma som har skrivit boken är född i Akure, Nigeria (han bor numera i USA) och det är där boken utspelar sig under 90-talet. Den som berättar historien är Ben. Han berättar om vad som hände honom och hans bröder då pappan blivit förflyttad till en annan stad genom sitt arbete.

Med pappan borta börjar nioårige Ben och hans tre äldre bröder (Obembe 11, Boja 14 och Ikenna 15) gå ned till floden och fiska. Vid floden har pojkarna en dag träffat Abulu, kallad galningen. Han säger att den äldsta brodern kommer att bli dödad av en fiskare. Egentligen får de inte vara vid floden och en dag blir de också upptäckta av en granne som förstås berättar vad hon sett för deras mamma. De slutar gå till floden men när pappan nästa gång kommer hem blir de alla bestraffade. Abulus ord påverkar Ikenna och han förändras mer och mer och drar sig undan sina bröder då han är övertygad om att en av dem kommer att döda honom.

Jag tycker att Fiskarmännen är en bra bok. Jag tycker om hur Chigozie lyckats gestalta personer och miljöer så att jag när jag läser hör ljuden, känner dofterna (och stanken) och ser alla karaktärer tydligt framför mig. Jag gillar berättarstilen och att alla (nästan) kapitel börjar med att någon beskrivs som ett djur. Jag är inte förvånad över att den här boken var nominerad till Bookerpriset 2015 och jag hoppas att boken kommer att bli filmatiserad någon gång.

Fiskarmännen läste jag med min bokcirkel och vi skulle alla rekommendera boken men kanske inte riktigt till vem som helst. Föredrar man att läsa feel good och lyckliga historier så kanske den här boken inte är riktigt rätt, för den är allt annat än ljus. Vi funderade också en del över slutet. Vad var det egentligen som hände? Jag måste nog ta och läsa om slutet så kanske jag blir klarare i min uppfattning.

Nästa bok vi ska läsa i bokcirkeln är Min fantastiska väninna av Elena Ferrante. Det är en bok som både lockar och inte lockar men jag tror inte att jag skulle ha läst den inom den närmsta tiden om den inte blivit nästa bokcirkelbok.

Hustrun

Titel: Hustrun

Författare: Meg Wolitzer

Översättare: Peter Samuelsson

Förlag: Wahlström & Widstrand (2015)

Den uppburne professorn och författaren Joe och hans fru Joan sitter på ett flygplan på väg till Helsingfors där han ska ta emot ett fint litteraturpris. På planet bestämmer sig Joan för att hon vill skiljas från sin man sedan fyrtiofem år. Hon har tröttnat på att vara den perfekta författarhustrun. Hon är trött på sin ständigt otrogne man och hans behov (av henne).

I boken varvas nutid med tillbakablickar hur Joe och Joan träffades och blev ett par och deras liv tillsammans.

Vi har läst Hustrun i min bokcirkel. Vi kom fram till att vi tyckte ganska bra om boken och hade en intressant diskussion i torsdags.

Varken hustrun Joan eller hennes man Joe är särskilt sympatiska eller trevliga personer, varken som unga eller nu efter nästan femtio år. Jag tycker inte om någon av dem särskilt mycket och det kan man ju tänka sig är något negativt och som skulle få mig att inte gilla boken men så är det inte i det här fallet. De passar varandra ganska bra när allt kommer ikring och båda har fått ut något av sitt äktenskap med den andre. Sedan kan man ju tycka vad man vill om det och ifrågasätta Joans val men jag kan inte se henne som ett offer lika lite som jag kan se honom som en förtryckare.

Hustrun är lättläst men jag störde mig på att det var så långa kapitel. Jag är nämligen sådan att jag inte vill bryta mitt i ett kapitel, vilket förstås innebär att jag måste ha tid att läsa ett helt kapitel när jag slår mig till ro för en lässtund. Det här var alltså inte en bok att läsa i sängen på kvällen.

Det bästa med den här boken är frågorna som väcks och funderingarna varför si och varför så och varför då och hur tänkte du då? Och hur tänkte du nu? Och hur skulle det vara i dag? En bok om livsval helt enkelt och en mycket intressant sådan.

Jag rekommenderar den här boken.

 

Bli som folk

Titel: Bli som folk

Författare: Stina Stoor

Förlag: Norstedts (2015)

I måndags fick vi veta vilka böcker som vann årets Augustpriser och då kan jag passa på att påminna om att Bli som folk var en av böckerna som var nominerade till Augustpriset 2015 (Jonas Hassen Khemiri vann med sin Allt jag inte minns i den skönlitterära klassen). Motiveringen till nomineringen av Bli som folk löd såhär:

I nio skenbart odramatiska noveller tecknar Stina Stoor bilden av det glesbefolkade Västerbotten. Här är människorna tvära. Och är som kortfattade. Stina Stoor arbetar med ett dialektalt färgat språk, och är trogen barnets föreställningsvärld. De outsagda orden och halvkvädna visorna uttrycker en burdus respekt för individens självklara rätt att finnas som man är. Bli som folk är inget mindre än en förnyelse av den svenska novellkonsten. Så.

Vi har läst Bli som folk i vår bokcirkel och vi hade vår bokdiskussion i måndags. Jag hade som alltid en plan för hur jag hade tänkt lägga upp läsningen av boken. När jag lånade den på biblioteket hade jag sett ut att jag skulle läsa en novell var tredje dag så skulle jag hinna läsa och dessutom reflektera över novellerna. Blev det så? Nej, det är klart att det inte blev som jag hade tänkt. Det är sällan det blir som jag planerat. I stället läste jag första novellen och sedan läste jag annat och sedan läste jag resten av novellerna under helgen. Ungefär så. Och var det smart? Nej, det var det inte. För då blev det inte det här reflekterandet över de enskilda novellerna utan alla noveller glider mer eller mindre ihop till en enda röra.

Men vad tyckte jag då? Jo, först när jag började läsningen kände jag att oj, det här blir till att läsa i lugn och ro (alltså kvällstid när barnen sover) om jag ska hänga med i alla dialektala uttryck och härliga formuleringar men faktiskt så sjönk jag ganska snabbt in i språket och vande mig. Jag ska inte säga att jag har alla bilder helt klara för mig men det jag kanske missat spelar nog ingen större roll. Känslan jag får efter att ha läst novellerna är att jag skulle vilja krama om och träffa karaktärerna som är med men det jag kommer att minnas längst är nog just språket som jag tycker Stina Stoor har lyckats så bra med och novellen Ojura. Hade gärna varit med på det kalaset…