Bokcirkel, Roman

Fiskarmännen

Titel: Fiskarmännen (The Fishermen)

Författare: Chigozie Obioma

Översättare: Ninni Holmqvist

Förlag: Ordfront (2016)

Chigozie Obioma som har skrivit boken är född i Akure, Nigeria (han bor numera i USA) och det är där boken utspelar sig under 90-talet. Den som berättar historien är Ben. Han berättar om vad som hände honom och hans bröder då pappan blivit förflyttad till en annan stad genom sitt arbete.

Med pappan borta börjar nioårige Ben och hans tre äldre bröder (Obembe 11, Boja 14 och Ikenna 15) gå ned till floden och fiska. Vid floden har pojkarna en dag träffat Abulu, kallad galningen. Han säger att den äldsta brodern kommer att bli dödad av en fiskare. Egentligen får de inte vara vid floden och en dag blir de också upptäckta av en granne som förstås berättar vad hon sett för deras mamma. De slutar gå till floden men när pappan nästa gång kommer hem blir de alla bestraffade. Abulus ord påverkar Ikenna och han förändras mer och mer och drar sig undan sina bröder då han är övertygad om att en av dem kommer att döda honom.

Jag tycker att Fiskarmännen är en bra bok. Jag tycker om hur Chigozie lyckats gestalta personer och miljöer så att jag när jag läser hör ljuden, känner dofterna (och stanken) och ser alla karaktärer tydligt framför mig. Jag gillar berättarstilen och att alla (nästan) kapitel börjar med att någon beskrivs som ett djur. Jag är inte förvånad över att den här boken var nominerad till Bookerpriset 2015 och jag hoppas att boken kommer att bli filmatiserad någon gång.

Fiskarmännen läste jag med min bokcirkel och vi skulle alla rekommendera boken men kanske inte riktigt till vem som helst. Föredrar man att läsa feel good och lyckliga historier så kanske den här boken inte är riktigt rätt, för den är allt annat än ljus. Vi funderade också en del över slutet. Vad var det egentligen som hände? Jag måste nog ta och läsa om slutet så kanske jag blir klarare i min uppfattning.

Nästa bok vi ska läsa i bokcirkeln är Min fantastiska väninna av Elena Ferrante. Det är en bok som både lockar och inte lockar men jag tror inte att jag skulle ha läst den inom den närmsta tiden om den inte blivit nästa bokcirkelbok.

Standard
Bokcirkel, Roman

Hustrun

Titel: Hustrun

Författare: Meg Wolitzer

Översättare: Peter Samuelsson

Förlag: Wahlström & Widstrand (2015)

Den uppburne professorn och författaren Joe och hans fru Joan sitter på ett flygplan på väg till Helsingfors där han ska ta emot ett fint litteraturpris. På planet bestämmer sig Joan för att hon vill skiljas från sin man sedan fyrtiofem år. Hon har tröttnat på att vara den perfekta författarhustrun. Hon är trött på sin ständigt otrogne man och hans behov (av henne).

I boken varvas nutid med tillbakablickar hur Joe och Joan träffades och blev ett par och deras liv tillsammans.

Vi har läst Hustrun i min bokcirkel. Vi kom fram till att vi tyckte ganska bra om boken och hade en intressant diskussion i torsdags.

Varken hustrun Joan eller hennes man Joe är särskilt sympatiska eller trevliga personer, varken som unga eller nu efter nästan femtio år. Jag tycker inte om någon av dem särskilt mycket och det kan man ju tänka sig är något negativt och som skulle få mig att inte gilla boken men så är det inte i det här fallet. De passar varandra ganska bra när allt kommer ikring och båda har fått ut något av sitt äktenskap med den andre. Sedan kan man ju tycka vad man vill om det och ifrågasätta Joans val men jag kan inte se henne som ett offer lika lite som jag kan se honom som en förtryckare.

Hustrun är lättläst men jag störde mig på att det var så långa kapitel. Jag är nämligen sådan att jag inte vill bryta mitt i ett kapitel, vilket förstås innebär att jag måste ha tid att läsa ett helt kapitel när jag slår mig till ro för en lässtund. Det här var alltså inte en bok att läsa i sängen på kvällen.

Det bästa med den här boken är frågorna som väcks och funderingarna varför si och varför så och varför då och hur tänkte du då? Och hur tänkte du nu? Och hur skulle det vara i dag? En bok om livsval helt enkelt och en mycket intressant sådan.

Jag rekommenderar den här boken.

 

Standard
Bokcirkel, Noveller

Bli som folk

Titel: Bli som folk

Författare: Stina Stoor

Förlag: Norstedts (2015)

I måndags fick vi veta vilka böcker som vann årets Augustpriser och då kan jag passa på att påminna om att Bli som folk var en av böckerna som var nominerade till Augustpriset 2015 (Jonas Hassen Khemiri vann med sin Allt jag inte minns i den skönlitterära klassen). Motiveringen till nomineringen av Bli som folk löd såhär:

I nio skenbart odramatiska noveller tecknar Stina Stoor bilden av det glesbefolkade Västerbotten. Här är människorna tvära. Och är som kortfattade. Stina Stoor arbetar med ett dialektalt färgat språk, och är trogen barnets föreställningsvärld. De outsagda orden och halvkvädna visorna uttrycker en burdus respekt för individens självklara rätt att finnas som man är. Bli som folk är inget mindre än en förnyelse av den svenska novellkonsten. Så.

Vi har läst Bli som folk i vår bokcirkel och vi hade vår bokdiskussion i måndags. Jag hade som alltid en plan för hur jag hade tänkt lägga upp läsningen av boken. När jag lånade den på biblioteket hade jag sett ut att jag skulle läsa en novell var tredje dag så skulle jag hinna läsa och dessutom reflektera över novellerna. Blev det så? Nej, det är klart att det inte blev som jag hade tänkt. Det är sällan det blir som jag planerat. I stället läste jag första novellen och sedan läste jag annat och sedan läste jag resten av novellerna under helgen. Ungefär så. Och var det smart? Nej, det var det inte. För då blev det inte det här reflekterandet över de enskilda novellerna utan alla noveller glider mer eller mindre ihop till en enda röra.

Men vad tyckte jag då? Jo, först när jag började läsningen kände jag att oj, det här blir till att läsa i lugn och ro (alltså kvällstid när barnen sover) om jag ska hänga med i alla dialektala uttryck och härliga formuleringar men faktiskt så sjönk jag ganska snabbt in i språket och vande mig. Jag ska inte säga att jag har alla bilder helt klara för mig men det jag kanske missat spelar nog ingen större roll. Känslan jag får efter att ha läst novellerna är att jag skulle vilja krama om och träffa karaktärerna som är med men det jag kommer att minnas längst är nog just språket som jag tycker Stina Stoor har lyckats så bra med och novellen Ojura. Hade gärna varit med på det kalaset…

 

Standard