Min fantastiska väninna

Titel: Min fantastiska väninna (L’amica geniale)

Författare: Elena Ferrante

Översättare: Johanna Hedenberg

Förlag: Norstedts (2016)

Ja, nu har jag sällat mig till den stora skaran och läst första delen av Elena Ferrantes romansvit om Lila och Elena. Det var bokcirkelns val och det var nog den extra knuffen jag behövde för att komma till skott.

Först av allt. Om du inte har läst boken och har tänkt göra det – LÄS INTE BAKSIDESTEXTEN! Där avslöjas alldeles för mycket om vad som händer i boken och det är precis av den anledningen jag vanligtvis inte brukar vara en flitig läsare av just baksidestexter. Jag vill inte veta vad som ska hända, det vill jag upptäcka själv.

Min fantastiska väninna handlar om Leni och Elenas uppväxt i ett fattigkvarter i Neapel på 1940-1950-talet. Det är den medelålders Elena som börjar berätta historien om dem när Leni verkar ha gått upp i rök och hennes son börjar bli orolig. Först får vi ta del av deras barndom och hur de lärde känna varandra och blev vänner, och sedan om tonårstiden. Boken slutar när Leni och Elena är 16 år.

Det är en bok om att växa upp, om att bli kvinna, om att upptäcka vem man är och vilken plats man har i världen. En bok om vänskap och rivalitet där bägge flickorna vill ha vad den andra har.

Och vad tyckte jag då om denna tokhajpade bok? Det har ju inte varit en enig läsarskara, en del tokhyllar och andra är måttligt förtjusta.

Jo, jag tyckte om den. Jag är väl inte överväldigad direkt men det var en trevlig bok. Jag tyckte om berättarrösten och att det bara flyter på. Det händer inte så överdrivet mycket i boken, mönster upprepar sig och livet har sin gilla gång. Jag tyckte om miljöbeskrivningarna och kände att jag var där och kunde känna dofter, mindre angenäma lukter, höra ljuden…

Om jag kommer att läsa fortsättningen? Jo, det kan jag tänka mig att göra. Svärmor har alla delarna så det kan mycket väl bli sommarläsning. Men då tänker jag inte läsa vad som står på baksidestexten.